Emma Lundqvist

När jag var kring 17 år och fortfarande bodde hemma hos mina föräldrar, hörde jag talas om en fantasynovelltävling där de vinnande bidragen skulle publiceras i en bok. En bok… Utan förberedelser satte jag mig vid datorn i min lillebrors rum och började skriva. Resultatet blev novellen “Fängslad”; en saga om en prinsessa som rövas bort av en drake, berättad ur hennes perspektiv. Jag kände mig mycket nöjd med min berättelse, men fick aldrig något svar från juryn.

12 år senare hittade jag till skrivarsajten Kapitel 1, där Bok-SM 2009 pågick. Jag deltog med min nyskrivna fantasryroman “Elementens Väktare”, och en dag kom jag på idén att även lägga in “Fängslad” på min profilsida. Men jag kunde aldrig drömma om vilket mottagande min ratade novell skulle få. Jag fick kommentarer av främlingar som gjorde mig alldeles snurrig av lycka, och när “Fängslad” gick in som etta på novelltoppen blev jag så glad och stolt att jag trodde att jag skulle sprängas eller gråta eller nåt.

Bok-SM tog slut och många aktiva lämnade Kapitel 1, men jag tänkte aldrig ens tanken att gå. Jag hade hittat något som var alldeles för bra för att lämna, och bidrog så gott jag kunde för att hålla liv i sajtens falnande glöd. Sedan började de interna novelltävlingarna och jag blev en flitig deltagare. När temat “De sju små dvärgarna” dök upp tog jag en lång barnvagnspromenad för att fundera över idéer, och innan jag hunnit gå min runda hade jag historien så gott som klar. När jag sedan kom hem och satte fingertopparna mot tangentbordet skrev de: “Mitt namn är Guillermo.” “Där ser man”, tänkte jag. “Jag som trodde att du hette Blyger.” Sedan porlade hela den gripande historien om dvärgen som kallades Blyger fram och fick ett varmt deltagande bland de röstande i tävlingen (som i slutändan fick ett mer allmänt sagotema). En man skrev att han blivit så berörd av sagan att han fått gåshud och sedan gått och tänkt på den i en hel vecka efteråt. Jag var salig.

Jag funderade på att även lägga ut “De kallade mig Blyger” på Kapitel 1, men sedan kom jag på att novellen på många sätt hörde ihop med “Fängslad”. De var båda sagor berättade ur ett oväntat perspektiv, och jag förde dem samman i en novellsamling som jag gav namnet ”De andra sagornas bok”. Påhejad av mina sagors beundrare (människor som inte var främlingar längre, utan hade blivit mina elektroniska vänner) skrev jag som i ett rus tre sagor till. Men det kändes inte bra att stapla berättelserna på hög. Det behövdes något mer. Något som ramade in sagorna, förklarade det som behövdes förklaras och gav novellsamlingen ytterligare en dimension. Något som gjorde “De andra sagornas bok” till en riktig bok. Jag vet inte ens hur jag kom på det, men rätt vad det var hade jag skrivit in mig själv i handlingen. Jag satt ensam i en hyrd stuga mitt inne i skogen för att skriva uppföljaren till “Elementens Väktare”. Guillermo knackade på dörren och stegade in medan han krävde att jag skulle skriva ned de sagor han dikterade. Och jag skrev. Skrev och skrev. Mellan sagorna berättade dvärgen om sin egen värld. Sagornas värld, där tiden följde andra lagar och förvånansvärt få verkade leva lyckliga. Var han galen? Eller var han verkligen Blyger från sagan om Snövit? Jag hade ingen aning. Men allt eftersom sagoboken växte fram fick jag veta vem Guillermo var och varför han kommit till mig. Jag fick veta fortsättningen på hans och Snövits saga. Och så fick jag veta att jag, jag är en Sagoberätterska.

Efter en tragisk händelse, för svår för Karima att återhämta sig från, flyr hon från sin fosterfamilj och sina plikter som den blivande Eldväktaren. Hennes självvalda isolering pågår i tre år; ända tills hon tvingas bryta den för att försöka avvärja den fara som hotar eldens elementarandar, vilka hon som Väktare är utsedd att bistå.
Karima väcker motvilligt liv i de magiska krafter som hon tagit avstånd ifrån och tillsammans med den trygge Od Jordväktare, den svårgripbare Simel Vattenväktare och den fascinerande Nilor Luftväktare ger hon sig ut på en oviss färd för att försöka undsätta de fyra elementens andar.
Det visar sig bli en färd som kommer att förändra Karimas liv på fler sätt än hon kunnat ana och slutligen ge svaren på hennes förflutnas gåtor.

Historien om Elementens Väktare vänder sig till dem som längtar efter fantasy som ersätter blodiga krig och ändlösa maktkamper med spänning och romantik.

Det finns de som aldrig fick sin saga berättad. I år efter år har dessa sagornas bifigurer bidat sin tid i böckernas marginaler, otåligt väntande. Ytterligare andra har stillatigande tvingats bevittna hur deras saga förvanskats till oigenkännlighet. Förgäves har de väntat på upprättelse. Väntat på att de nedpräntade bokstäverna ska bilda de ord som gått förlorade. Att den historia som berättas ska vara sann.

Nu är tiden inne. Det är dags att berätta dessa glömda sagor, som de verkligen utspelade sig. Dags att ta reda på vem som är ond och vem som är god och om det existerar några lyckliga slut.
Här finns Blygers berättelse om Snövit så som han upplevde den och här har den lilla sjöjungfruns storasyster fått komma till tals. Häxan som mötte Hans och Greta har fått ge sin version av vad som hände i pepparkakshuset och prinsessan har själv fått berätta om den tid hon levde fängslad i drakens grotta.

Varje öde är en saga, men alltför många blev aldrig berättade. Inte förrän nu. Här, i De Andra Sagornas Bok.

Finns på Adlbris för 124 kr  och på Bokus för 129 kr.

2 thoughts on “Emma Lundqvist”

  1. Det här var en överraskande jäkla medryckande och välskriven, driven framgångssaga – såväl intressant som underhållande. Riktigt kul att få ha tagit del av dessa dina erfarenheter, Emma!

    En sak bara: Om du/bokförlaget har kvar de gamla novellerna som du nämner i texten från när du först började skriva så vore det åtminstone intressant för undertecknad med länkar till dessa. Vore fascinerande att få läsa hur dina tidiga noveller faktiskt såg ut i sitt original… :-)

    F. G.

    http://www.marmeladkungen.com

  2. Hej, Fredrik!

    Tack för din härliga kommentar! Tro det eller ej, men ”Fängslad” och ”De kallade mig Blyger” fann båda sin väg rakt in i ”De andra sagornas bok”. Jag tror knappt att jag har ändrat ett ord i dem sedan jag först skrev dem.

    När jag skrev ”Fängslad” var det med ett språk och en ton som jag inte hade kunnat åstadkomma innan, och det var nog först när jag skrev Blyger-sagan som jag hittade tillbaka dit igen. Sedan var jag hemma :)

    Självklart ska du få möjlighet att läsa sagorna (som utgör början på själva boken), så det kan du göra här: http://kapitel1.se/emma-lundqvist/de-andra-sagornas-bok

    Tack än en gång! / Emma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 74 andra följare

%d bloggers like this: