Lucka 16: Utdrag ur Laura Johannes bok av Kerstin Svea Dahlén

Möte med mor

Kjerstin hade gått ned mot den Lilla sjön, det var så varmt och skönt och solen gjorde lustiga katter i vattnet. Solkatter hade hon hört bröderna prata om, när de bländade henne med en spegel. Kjerstin hade börjat skrika först, för att hon blev så rädd. De som fanns i sjön var inte farliga, de liknade julgransglitter. En liten fisk plaskade till och försvann ner under vattenytan igen. En stor fågel kretsade högt uppe i himlen, med det var som det skulle, det var hennes värld, de gränser hon hade satt upp åt sig. Hon hörde steg långt borta på stigen som var grusad för att sommargästerna inte skulle bli leriga om fötterna. De kom närmare, Kjerstin sneglade dit. Det var en främmande dam med en konstig hatt på huvudet. Det var ingen hon kände igen, det måste vara någon gäst som kommit utifrån.

Hon stannade till en bit bort på stigen och där blev hon stående. Kjerstin tyckte det var konstigt, men det var ingenting att bli rädd för precis. Inte som den svarta damen som hon drömde om ibland. Det var otäcka drömmar om att det stod någon främmande figur vid sängen och tittade och sedan blev det buller och bråk och Kjerstin vaknade upp svettig och i våta lakan. Den här kvinnan såg inte farlig ut, men hon såg så stint på Kjerstin.

- God dag, du lille, sade hon.

Men hon kom inte ur fläcken. Hatten skuggade ansiktet, men Kjerstin kunde se att hon inte var någon hon kände igen. Vad stod hon där och stirrade för? Var hon tokig kanske, från galehuset? Kjerstin reste sig plötsligt upp. Två änder flög iväg med smattrande vingar. Hon gick snabbt framåt och när hon skulle gå förbi den främmande, högg hon tag i Kjerstins arm. Inte hårt, men det kändes så ändå. Det var en sådan konstig situation, kuslig var den. Hon började plötsligt känna sig kissnödig. Som om hon inte skulle kunna hålla sig.

På nära håll var det en hand som såg så bekant ut, ett grepp som hon kände igen. När hon tittade uppåt, såg hon att den främmande kvinnan hade börjat gråta, stora tårar hade börjat rulla ned för kinderna på henne. Men hon höll kvar Kjerstins arm och försökte inte torka bort tårarna. Så brukade inte vuxna göra.

- Är du ledsen, frågade Kjerstin, har du slagit dig?

Hon hade börjat dra åt sig armen, ruskade litet i den, för att tanten inte ville släppa taget.

- Du vill kanske snyta dig.

Kjerstin grävde i sin klänningsficka och drog fram en smutsig näsduk och gav den åt den främmande damen.

- Du er en snill liten pike, sade damen och började öppna sin stora väska som hon satt ifrån sig på grusgången. Kanske hon ville ta fram en karamell eller en ettöring?

- Kjerstin, hördes en röst på avstånd, den ropade högt och hest och det var far. Gå hem nu, vi känner inte den här damen, spring fort!

- Men Noach, sade kvinnan med hatten, er jeg farlig, jeg?

- Du vet vad vi har kommit överens om. Du får inte visa dig här på Ed. Och vad har du på huvudet, du ser ut som en toka! Spring hem Kjerstin, nu!

Far hade en otäck röst som hon inte tyckte om, och hon lydde och sprang tillbaka utmed sjön upp mot stationshuset. Hade tanten ändå varit farlig? Hon kanske hade tänkt börja skrika och bära sig åt mitt på ljusa sommardagen? Hon kanske var från galehuset i alla fall. Eller var hon någon elak människa som rest från Norge för att slå Kjerstin. Far var rasande vred, det såg hon, och han släpade med sig den norska damen in mot ett busksnår. Vad hände där? Kjerstin var rädd och illamående. Hon hade på något sätt känt igen rösten, tonfallet. Det lät inte som tant Heldinas, eller någon annan här på Ed. Den lät som om den hade en lukt av mjölk med sig, en känsla av varm filt. Kjerstin kände hur skräcken blandades med en sorts främmande längtan i henne. Något som var svart och vitt och både gruvligt och lockande på samma gång.

1798629_752353034775293_1366601484_n

Lucka 14: Utdrag ur kommande romanen ”IT-samurajernas makalösa irrfärder” av Anders Rosesund

Styrelsen på Cyber Biotech kunde lossa på slipsknutarna, luta sig tillbaka och kosta på sig en välförtjänt avslappnande helg i Dalarna. Det långa och invecklade utvecklingsarbetet med Project Archon var snart över. I tre år hade de utvecklat, korrigerat, modifierat, omvärderat och samarbetat med anläggningarna i USA, Belgien, Italien, Spanien, Kanada och Grekland för att nu äntligen kunna se målsnöret.

De hade tillräckligt mycket data och verifieringar för att veta att de triumferande skulle passera mål med en segergest. Allt som återstod var några slutprocesser som skulle knytas ihop. Om tre veckor skulle den makalösa komponenten, funktionen som skulle revolutionera säkerhetsbranschen och säkra utvecklingen mot en paradisisk ny värld vara en verklighet.

Samtidigt satt Sofia Elenor Hagström i sin Volvo Cross Country, uppe vid landsvägen, exakt 150 meter från den jaktstuga där Cyber Biotechs styrelse firade sin högtid. Hon avnjöt en apelsin med en sublimt raffinerad hedonistisk kompetens. Noggrant lät hon remsan av apelsinskal växa sig allt längre i en enhetlig figur innan den i en serpentin föll av den mogna, saftiga frukten.

Hon bar sitt korpsvarta hår i en knut mitt på huvudet och håret längs sidorna var rakat så att det gav ett krigiskt utseende. Ansiktet hade markerade, slaviska drag med höga kindknotor. Hon bar en tajt latexdress som tillät maximal rörlighet vid en stridssituation. Än mer uppseendeväckande var den dödliga anordning som var fäst vid hennes kropp. Där fanns ett bälte innehållande diverse knivar och kaststjärnor praktisk ordnade för att så snabbt som möjligt kunna ställa till med ett livsfarligt spektakel. Med sig hade hon ett samurajsvärd. Men för tillfället lutade hon sig tillbaka i sätet och avnjöt varenda tugga av den kvarvarande apelsinen.

När sista klyftan var uppäten vände hon sig mot passagerarsätet och öppnade en svart träningsväska som innehöll de två israeliska mini uzis som var de primära vapnen för jobbet. De var lättmanövrerade, effektiva på korta distanser och dessutom roliga att hantera. Nackdelen var att magasinet tenderade att ta slut snabbt och av den anledningen kompletterade hon med svärdet, knivarna och kaststjärnorna. Beredskapen för alla eventuella situationer kunde därmed klassas som mycket god.

Utan att knacka klev hon in i stugan och gick i rask takt fram till bordet där de tretton intet ont anande styrelseledamöterna satt. Tjugosex ögonbryn höjdes i lika stora delar förvåning och indignation inför inkräktaren. Det oortodoxa faktum att hon hade två mini uzi i beredskap fyllde samma funktion som att trycka på en panikknapp.

”God kväll, elaka och påtagligt omoraliska genmanipulatörer! Dags att möta döden!” utbrast Sofia Elenor Hagström med barnslig förtjusning.

”Va i helv…” hann ekonomichefen Roald Jeppsson säga innan en kulkärve från miniuzin slet sönder hans käft och decimerade resten av huvudet till oigenkännlighet. Marie Schnell hann precis konstatera att hennes planerade kärleksmöte med ekonomichefen aldrig skulle bli av innan en ny kulkärve slet upp hennes silikonpumpade bröst och ändade hennes imponerande karriärklättring. Nio av de tretton nattsvarta själarna i församlingen hann bli grundligt avdagatagna innan de två magasinen var slut.

”Dags för kallskuret!” ropade Sofia Elenor Hagström, släppte mini uzina och tillgrep den skarpeggade vapenarsenalen. Personalchefen Peo Andersson var tränad i kyokushin kai karate och hade själsnärvaro nog att springa fram till attentatskvinnan och måttade nu en mai giri som var tänkt att fälla henne och få ett slut på blodbadet. Attentatkvinnans färdighet i kampsport visade sig emellertid vara honom överlägsen. Hon parerade sparken och körde samtidigt in ett bredtandat hiskeligt verktyg utvecklat av Napoleons fältskärer, strax ovanför knähöjd och kapade benet i ett förödande snitt. Peo reagerade planenligt och föll ihop utan att orsaka mer obehag utöver ett ymnigt blödande och ett hjärtskärande skrikande.

Nu återstod kvalitetssäkringsansvarige Martin Tidholm, informatören Tomas Axelson och vice vd:n Gun Davidsson. De hade emellertid gått in i chock och stod bara och glodde för att invänta dödsstöten. Efter ett rappt språng var Sofia så nära att samurajsvärdet snabbt kunde avlägsna de förvirrade huvudena från kroppen.

Sofia Elenor Hagström konstaterade att nu var arbetet över. Hon räknade med att det skulle ta ett antal minuter innan närmaste patrullbil skulle dyka upp. Miniuzinas smattrande borde ha fått grannarna att reagera.

Kapandet av personalchefen Peo Anderssons ben hade resulterat i att stora pulsåderns blodomlopp, avbruten i sin naturliga bana, pumpade ut innehållet över henne. Huvudkapningarna hade inte gjort saken bättre, så en dusch var nästa steg innan hon fortsatte med operationen. Efter uppfräschningen gick hon fram till fruktskålen, försåg sig med ännu en apelsin och väntade på att ordningsmakten skulle dyka upp. Då var det bara mindre än en minut innan de skulle anlända.

Meddelandet på polisradion nådde de närmaste patrullbilarna som befann sig en dryg mil från fritidsstugan. Nils Holgersson och Kjell Hanö drabbades av ett akut testosteronanfall varpå deras fordon spottade sig fram för att bege sig mot brottsplatsen i en rent livsfarlig hast. Den ena radiobilen befann sig ytterligare två minuter bort från platsen och Holger Nilsson och Madeleine Jansson svor högljutt, tokbromsade, gjorde en u-sväng och tryckte gasen i botten till ackompanjemang av saftblandaren.

De anlände ungefär samtidigt och kunde synkronisera aktionen. Fler bilar var på väg, och när de med dragna tjänstevapen sökte sig mot den imposanta timmervillan anlände den första ambulansen för att ta hand om eventuella överlevande efter skottlossningarna. Den information de hade, var att en långvarig skottlossning hörts inifrån stugan. Det kunde vara vad som helst. En senildement gammal jägare som fått kortslutning, ett fyllebråk som ballat ur, eller något ännu värre.

Ledda av polisinspektör med särskild tjänsteställning Nils Holgersson, samlades poliskvartetten i beredskap framför ytterdörren som stod på glänt. Med dragna pistoler och adrenalinet pumpande på högvarv knackade de på dörren. Ingen svarade, men dörren var olåst. Rapporteringen av skottlossning gav dem juridisk fri lejd in i fastigheten. De kunde höra ett visslande inifrån stugan. ”Always look at the bright side of life” från Monty Python-filmen ”Life of Brian” lade en i sammanhanget störande uppsluppenhet över situationen.

”Hallå, är det någon där? Polisen är här. Vi har fått rapporter om skottlossning. Står allt rätt till?” gastade Nils så att det skulle höras ända in. Det muntra visslandet avbröts och de hörde en kvinnlig stämma som ropade: ”Kliv in mina herrar och damer. Mi casa es su casa!”

Synen som kvartetten mötte när de klev in genom dörren skulle aldrig lämna deras näthinnor. Väggar, golv, tak och möblemang var impregnerat av blod och tretton kroppar i olika grader av lemlästning låg utspridda över hela rummet. På det centralt placerade bordet låg två mini uzin och diverse blodiga knivar och några kaststjärnor. Som om en general kapitulerat genom att lämna över sina vapen till fienden. Längst bort i bordsändan satt en ung kvinna i smygpunkig frisyr.

Hon stoppade precis i sig den sista biten av en apelsinklyfta då hon sträckte ut händerna mot poliserna. Inte för att göra sig redo för att bli arresterad, utan som en innerlig hälsning till besökare som gjorde en visit.

”Men ser man på. Alla är på plats ser jag. Bra, då kan vi köra igång.”

IT-samurajernaframsida

Lucka 13: Jul i Att de i tid må väckas

Det blev jul och Hilda hörde hur det gick folk ute på vägen, men Märta var genast där och hindrade henne från att kliva upp ur sängen. Att tända ljus, som var brukligt på julaftons morgon var det inte tal om. Hon förstod inte systrarnas ovilja att visa sig ute bland folk, kände de sig aldrig ensamma?

”De går sin vanliga julrunda med stoj och sång”, viskade Märta, samtidigt som hon höll för Hildas mun. Hon kunde höra avlägsen sång därute, det var Staffansvisan som sjöngs och det skar hårt i hennes hjärttrakt av den sorglösa visan och att Staffan vattnade sina fålar fem. Så enkelt det tycktes för de upprymda rösterna att fritt gå runt och sjunga. Hon ville vara en av dem, men Märta höll så hårt i hennes armar och över hennes mun att hon inte hade en chans.

De sedvanliga grankvistarna ställdes på bordet i Hildas rum varje morgon, oavsett hur kallt det var ute. Nya, färska kvistar varje dag. Till julen pratade de om att de saknade en gran, men istället för att hugga en tog de in fler grankvistar, i vilka de hängde hemgjort pynt: kristyränglar, smällkarameller och årsgamla polkagrisstänger. Polkagrisarna var gråa till färgen och såriga. Änglabilderna på kristyren hade antagit en kuslig skepnad, de var bleka och hade inte längre några ögon. Hilda ryste till när hon betraktade dem och ville helst inte ha dem i sitt rum.

De grillade äpplen i öppna spisen som de gav Hilda, äpplen som nästan var genomruttna efter att ha legat sedan hösten. Hon vågade inte annat än att ta emot dem och försökte tugga så att så lite som möjligt nuddade tungan. De sotiga partierna dolde en del av den ruttna smaken.

På julaftons kväll satt de vid brasan och Hilda hoppades innerligt att sångpatrullen från tidigare under dagen skulle komma förbi och se att det eldades inne i stugan och komma och knacka på. Hon var inte längre rädd för att ansikten skulle dyka upp i fönstren, nu bad hon till Gud att de skulle göra det. Mörkret fanns inte därute längre, det fanns inne i stugan, alldeles för tätt inpå.

”Nu har hon varit duktig, moderflickan, och därför vill vi ge henne en julklapp.” Hilda såg upp från brasan och mötte ögon lika stela som kristyränglarnas. ”Vi har gjort det själva”, sa Lia och gick och plockade fram en korg ur gömmorna. Ur korgen tog hon fram ett buckligt paket, inslaget i smörpapper och med ett brunt snöre runt. Hon lade tyngden i Hildas knä och Hilda fick en stark impuls att slänga den ifrån sig. Men systrarna såg uppfordrande på henne, så hon samlade sig och började knyta upp snöret. Det som kom fram när hon lyfte bort smörpapperet var en gråaktig, oregelbunden klump gjord av trasor, hår, avklippta naglar och levrat blod och kräkningarna hotade att komma upp ur Hildas hals.

”Den är till hennes beskydd, till hennes och barnets beskydd. Allt organiskt kommer från Hilda, sådant vi samlat sedan hon kom hit. Samlat och tagit till vara. Den ska skydda henne och barnet från henne själv. Alla onda tankar och handlingar som strålar ut från henne ska samlas där och kapslas in så att hon bara gör gott mot honom. Han ska få en likadan när han kommer ut.” Hilda tittade på klumpen i knät och hennes ben började skaka. Hon ansträngde sig till sitt yttersta för att inte visa hur hon skälvde av vämjelse. De måste ha klippt hennes naglar när hon sov, håret hade de redan stulit från henne och de hade samlat blod från henne, hur? Så mindes hon ett sår hon fått när hon skar sig i tummen och hur Märta snabbt var där med smutsiga trasor. Och hur de brukade torka ur slaskhinken efter att de tömt den. Hon hade fått en klump av sina egna kroppsrester. Hur hade hon hamnat på denna helvetets plats av alla ställen?

Systrarna såg nöjda ut med sin gåva och de sa åt Hilda att ha den i sängen, då skyddade den som bäst. Hildas tidigare tankar om att systrarna blivit mildare och att hon skulle klara av sin vistelse här försvann snabbt som vinden. Om hon inte kom härifrån snart skulle hon bli galen och hamna på Säters hospital. Kanske hörde hon redan nu hemma där?

”Låt mig lägga den i din säng”, sa Lia och tog upp paketet. Hilda var glad att slippa se det, men bävade inför den stund hon skulle gå och lägga sig bredvid den i sängen.

”Har hon ingen julgåva till oss?” frågade Märta när Lia var tillbaka.

”N-n-nej. Ha-ha-har inte sk-skaffat någon.”

”Då får hon ge oss ett löfte. Att vi får hans första tänder och hans första hår.”

Hilda nickade i fasa.

”Och så får vi namnge han”, sa Märta och Lia log ett sammansvuret leende tillbaka.

”Han ska heta Ernst Valdemar.”

När hon kröp ner denna julaftons kväll intill det otäcka knytet tänkte Hilda på julafton för ett år sedan. På fadern som muntert väckte dem på morgonen, stod där i köket med håret rufsigt och ett snett leende, det var så sällan han log sedan modern gick bort, men på julafton var han alltid glad.

Det fanns en frid i huset på julaftonen och det var nästan så att Hilda började tro på julevangeliet som far alltid läste till frukost. Med högtidlig röst som fick henne och lillebror att bli fnittriga läste han om skattskrivningen och stjärnan och det lindade barnet. Det lindade barnet, den förstfödde fick Hilda tillbaka ett ögonblick i sin nya verklighet men hon pressade tankarna bort från det och tillbaka till förra julen.

Hon och brodern dolde sitt fnitter i munnar med gröt, hade fadern kommit på dem med att skratta hade hans vrede vaknat. Det var bara broderns ögon som sa Hilda att han var lika full av skratt som hon. Den varma gröten med sträv kanel, en lyx som de bara unnade sig på själva julafton, lade sig i deras magar som ett varmt, skyddande moln.

Fadern gick ut efter frukost för att hugga gran och Hilda diskade tillsammans med Asta, som även hon var på gott humör denna julaftons morgon. Hon skulle vara ledig en vecka och Hilda skulle hjälpa fadern med hushållsarbetet. De sjöng julsånger tillsammans medan de diskade och brodern sprang runt och lekte och försökte fånga deras uppmärksamhet. Han tyckte alltid att julaftonsförmiddagarna var så långsamma, själv tyckte Hilda det var skönt att tiden gick sakta, hela kroppen blev lugn.

Asta lagade maten, men förberedelserna hade börjat långt tidigare, den slaktade grisen låg i saltlake och gäddan hade legat i lut sedan Anna-dagen.

Hilda och brodern fick gå ut och hämta in ved, det skulle gå åt mycket ved under juldagarna och Asta tyckte att det vore synd och skam att behöva gå ut under själva julfirandet.

Hon saknade alltid sin mor under de där stunderna och sorgen var stor över att brodern aldrig hade fått träffa henne.

När fadern kom tillbaka med granen hängde de nygjorda smällkarameller med sockerbitar i, glänsande röda polkagriskrokar och de sköra julkulorna som inte fick tappas i golvet för allt i världen. Och så svenska flaggor som Hilda tyckte skar sig mot allt det röda och gröna. Det doftade från granen och stack i fingrarna, doften som numera gjorde henne mer obehaglig till mods än lugn.

När maten var färdig och framdukad torkade Asta av händerna på förklädet och hastade hem till sitt.

”God jul”, hälsade de till henne innan hon stängde dörren. Så var de ensamma, den lilla familjen och de åt den goda maten under stillsam tystnad.

Det skrek i Hildas mage av hunger när hon mindes det överdådiga julbordet, det nybakade brödet som Asta gjort, den salta sillen, köttbullarna, skinkan och gröten. Kosten hos systrarna var så ensidig att hon var rädd att hon skulle få skörbjugg.

Hilda nynnade glädjesången för sig själv, blundade bort den mörka stugan, andades med öppen mun så att lukten från knytet och den lortiga sängen inte skulle kännas. Det var länge sedan någon hade gjort rent i rummet, Hilda hade aldrig sett systrarna sopa eller damma, själv orkade hon inte och hade heller inte sett några städredskap. Någon gång hade det varit fint, hon tyckte sig se spår av det och när hon såg med den inre synen fick hon nya bilder serverade. Hon betraktade rummet från samma ställe hon befann sig på, men det såg åter annorlunda ut. Det var försommar och en kvinna stod vid bordet och arrangerade lila syrenblommor i en vas, på samma sätt som Lia och Märta gjorde varje morgon med grankvistarna. In kom två flickor i femtonårsåldern och dragen var henne alltför välbekanta. Ansiktena var mindre, näsorna inte så långa, läpparna inte lika stora. De hade armarna om varandra och gick synkroniserat, som om de vore siamesiska tvillingar.

Kvinnan vände sig om när flickorna kom in, men hon tycktes inte se dem, blicken var glasartad och smet förbi, landade istället på gardinen i fönstret som i denna värld var alldeles ny, vit med stolta spetsar. Kvinnan smekte över gardinen och mumlade någonting. På kinden hade hon ett svart tumavtryck, som av sot. Sedan började hon riva och klia sig nervöst över kroppen, och Hilda kände igen henne som Carla från den tidigare synen.

Flickorna satte sig på varsin stol vid bordet, doftade på syrenerna och började sedan vagga tillsammans, fram och tillbaka. Deras ansikten var stängda, blickarna lika glasartade som kvinnans. Deras naglar lortiga, svarta ränder löpte under dem. Händerna var bleka, nästan vita och de höll varandra hårt i händerna.

Så hördes en kraftig hostning i hallen och både systrarna och kvinnan ryckte till. Det kom något elakt in i rummet, tillsammans med hostningen, en smutsig kolare som osade färsk milrök och systrarnas ryggar böjdes i en enda rörelse.

”Odugliga jäntor!” röt mannen. ”Vad ska jag med er till när ni inte ens kan hugga ved? Springa runt som fåniga nippertippor. Om bara Daniel hade fått leva.”

”Förlåt”, sa flickorna i kör.

”Det är en olycka”, mumlade kvinnan och flickornas ryggar böjdes än mer.

”Ni gör mig olycklig”, sa mannen och gick ut ur stugan.

Kvinnan fortsatte sitt pysslande, utan att titta åt flickorna.

Hilda öppnade ögonen och det mörka rummet var tillbaka. Tårar lurade i ögonen och det gjorde ont när hon tänkte på tvillingarnas unga ledsna kroppar. Trots allt de gjort mot henne kunde hon inte låta bli att känna sympati för dem. Det var något med familjen som inte var som det borde vara och det rev djupa sår i flickornas sinnen.

Hilda betraktade den slitna gardinen i fönstret som en gång varit vit och undrade vart mannen och kvinnan tagit vägen, för inte hade de varit särskilt gamla i hennes syner. Kanske ett fyrtiotal år. Men slitna och tärda.

Innan hon somnade tänkte hon intensivt på allt i sitt liv förutom systrarna, så att hon inte skulle drömma drömmar där hon snokade i deras kärleksdans.

Att de i tid må väckas_omslagsförslag_7

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 85 andra följare