Vinnare i demontävlingen! När jag sover drömmer jag om vatten, av Camilla Sten

Motivering: En novell som känns på djupet där varje ord är omsorgsfullt utvalt och varje beskrivning skapar en stämning. En demon som finns i verkligheten för många, många tjejer och därför blir extra otäck.

När jag sover drömmer jag om vatten.

Ytan krusar sig lätt i vinden på det där sättet bara insjöar verkar göra. Jag vet inte hur djupt det är, bara att det är så klart att jag kan se ända ner till bottnen utan problem. På den mjuka, grå leran, fem, tio meter ner, ligger en skyltdocka. Hon saknar ena armen under armbågen. Den grova skruv som hållit den saknade armen på plats sticker ut, sönderrostad och patetisk. Hennes blå ögon stirrar upp mot mig, snett till vänster om mitt ansikte, som ber hon mig vända mig om. Se upp. Fiskar har slitit bort långa slingor blont syntethår så att hennes kala skalle reflekterar en strimma solljus. Det finns en underlig, symmetrisk skönhet i hennes sensuellt särade, hårda, röda läppar, den blottade, rundade plasten i hennes hårbotten, och den släta, asexuella yta där hennes kön skulle ha varit.

I drömmen vill jag röra vid vattenytan, krusa den som vinden gör, men istället sitter jag stilla. Jag sitter och väntar på andetagen mot min nacke. Jorden under mig är torr och smular sig, fastnar mot mina nakna lår. Jag har armarna löst virade runt knäna. Jag väntar på en viskning i mitt öra, en beröring mot mitt skulderblad så snabb att den knappt ens är där. Jag kan känna deras annalkande realitet så starkt att jag är säker på att hon redan sitter där. Att hennes ansikte svävar där, till vänster om mitt ansikte. Att skyltdockans blinda ögon stirrar på henne och bönar mig genom ogenomträngliga kubikmeter vatten: se upp.

Och sekunden innan hennes beröring kommer så vaknar jag.

Jag sover inte så mycket på nätterna längre. Det är bara då jag kan äta utan att kväljas. Undan för undan har de kvinnliga formerna jag en gång var så stolt över smält undan, avslöjat benen där under. Mina händer minns fortfarande känslan av att väga tunga bröst i handflatorna, den vagt självbelåtna tillfredställelsen i att låta höfterna svänga från sida till sida när jag går. Styrkan som ligger i mjukt hull.

Nu har jag börjat upptäcka skönheten i ben. Den skarpa dualiteten i två revben, sida vid sida. De outhärdliga linjerna i magra händer. Den tunna huden som spänner från mage till utstickande höftkam, så fin och blek att jag skulle kunna köra nageln igenom den och släppa ut det som ligger där innanför.

I mörkret låter jag fingrarna följa det svarta och vita i min nya kropp, och jag vet att det är hennes fingrar som leder mig.

När jag tar på mig kläder nu för tiden måste jag snöra åt dem. Grova skärp som håller byxorna uppe. Jag slog nya hål i dem i förra veckan. Tog en skruvmejsel och lade ner den bruna läderremmen på köksbordet. Först gick det långsamt. Jag hackade försiktigt och metodiskt. Försökte få hålen symmetriska. Små, ojämna öppningar, bortskrapade en flisa i taget. Sedan började jag slå upp dem istället. Det finns styrka i utmärglat kött. Medan jag högg och skar kunde jag känna bristningar slå upp i musklerna i högerarmen. Den brännande känslan i mellangärdet var så skön att jag inte visste hur jag skulle sluta. När skruvmejseln till slut fastnade i bordsskivan, så djupt att jag inte kunde få ut den igen hur mycket jag än slet och drog, så klippte jag loss skärpet från den delen som satt fastnaglad mot bordet och trädde in det i ett par gamla jeans. Jag har använt dem sedan dess. Jag tycker om att känna lädret skava mot magen.

Jag kommer inte så ofta ihåg att klä på mig längre. Jag försöker, men irrar bort mig efter ett plagg eller två. Igår öppnade jag fönstret och kände hur den kalla luften fick huden att knottra sig, och insåg först då att jag inte hade någon tröja på mig. Jag stod kvar. Det var redan mörkt ute. Det doftade av moln utanför. Jag böjde mig ut, lade mig halvt över fönsterkarmen. Hur mycket skulle jag behöva luta mig innan jag föll? Jag visste inte hur mycket jag vägde längre. Visst inte hur mycket av min kropp som skulle krävas för att tippa över kanten. Medan den friska luften fick mitt tunna hår att piska och slå mot mitt ansikte kunde jag känna hur hennes händer mjukt och försiktigt lyfte mig tillbaka. Jag skulle aldrig falla. Hon skulle alltid väga tyngre.

Fönstret står fortfarande öppet. Det ser så vackert ut. Ett gapande sår i väggen. Det ser ut som räddning. Jag har inte gått i närheten av det sedan igår kväll.

Jag tror att de stängde av vattnet för mig i förra veckan. Jag försökte duscha för några dagar sedan. Det kom några droppar ur duschmunstycket och sedan tog det slut. Jag lutade pannan mot kaklet och hörde hur någon knackade på dörren. Kanske var det bara inbillning. Min hyresvärd hade kommit förbi bara några timmar tidigare. Han hade knackat på dörren. Stora, hårda smällar, smällar med hela knytnäven som fick dörren att skaka och de långa håren på mina armar att resa sig. Han hade pratat om hyra. Ingen oro i hans röst. Bara irritation. Jag mindes hur han tittat på mig när jag flyttat in i huset. Stora, gråmelerade ögon som följde min kropp, fingrar som försökte sluta sig lätt runt mina när jag räckte honom papprena. Jag hade kastat huvudet bakåt och skrattat, låtit det långa, lockiga håret flyta längs med ryggen, njutit av hans blickar.

Nu sköt mina beniga fingrar sedel efter sedel under dörren tills han tystnade.

Jag kan inte känna min egen stank längre. Den fyller hela lägenheten, har impregnerat väggarna med min lukt. Jag tror att hon njuter av det. Badar i min doft. Förr i tiden brukade jag vakna efter en mardröm och känna hur frän skräck ångade från mina porer. Nu vet jag inte om jag inte längre kan känna den för att jag inte längre utsöndrar den, eller för att jag blivit så van vid den att den blivit en del av mig.

När solen börjar gå upp sluter jag ögonen. Jag har inte ätit någonting. Jag tror inte att det finns någonting kvar i kylskåpet. Igår natt försökte jag rota igenom kylskåpet; längst in i en av lådorna hittade jag en övermogen tomat. När jag bet kände jag den söta, ruttna smaken. Någonstans långt borta kämpade hungern mot kväljningarna och vann. Hungern känns som ett väsen, ett välvilligt, korkat djur som väser och klöser efter mig. Vi lever i symbios, jag och han. Han är mitt enda sällskap. Matade jag honom för mycket skulle han kanske försvinna. Då skulle vi vara sant ensamma, hon och jag. Då skulle jag slita det svarta skynket av den sista spegeln och se mina främmande ögon stirra tillbaka. Se hur kvinnan i spegeln väter läpparna med sin långa tunga. Hur hon biter in i sin handled och slickar i sig blodet. Smetar ut det över ansiktet, över kroppen. Känna hur en fantomsmak av järn sprider sig i min mun.

Så många speglar har jag slagit sönder nu att min vänstra hand är täckt av ärr och sårskorpor. Fingrarna permanent förvridna till klor. En dag ska jag slå sönder den sista spegeln i lägenheten. Jag ska känna hur skärvorna skär sönder nerver och ärrvävnad och hur mina nariga läppar sträcks över mina allt för stora tänder i ett grin. Kanske smälte skräcken bort med mitt hull. Jag vet att jag kunde känna mitt jag rinna ner i mattan när jag låg på golvet och svettades och grät. Nu är jag en skyltdocka vars ögon för alltid är uppspärrade, oseende. En karikatyr på en människa som sakta förlorar del efter del av sig själv, tills bara rostiga skruvar och släta ytor återstår.

Och när mina hårda, röda läppar sträcks till ett leende kommer hon att röra lätt vid mitt skulderblad och viska i mitt öra.

Och jag vill inte vakna längre.

Jag vill höra vad hon har att säga.

2 reaktioner på “Vinnare i demontävlingen! När jag sover drömmer jag om vatten, av Camilla Sten”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s