Andra plats i demontävlingen: Vit natt, av Måns Hedberg

Den sista varma höstdagen gick mot sitt slut och när höstsolen bröt fram mellan tallarna sträckte de ut sig på trasmattan som låg där för vädring. Flickan hade legat mellan dem en stund men efter att ha upptäckt en myrväg hade hon gått för att hämta sockerströaren. Tova vaknade till ljudet av sträckande vildgäss. Hon sade:

”Har du tänkt på att den första och den sista gången alltid är de härligaste?”

Ovanför dem färgades talltopparna honungsgula i skymningsljuset.

”Man gör nästan samma saker, fast omvänt. I mars bär vi ut sängkläderna i solen och innan vi tar in dem för att bädda rent ligger vi också precis så här och tittar på molnen som drar förbi.”

”Är du djup nu?” sade han.

Hon bröt av ett grässtrå som gått i frö och utan att låta vippan nudda hans hud tecknade hon hans ansikte, präntade in dem starkare för varje drag med en pensel doppad i luft innan hon svarade.

”Ganska djup, faktiskt. Det är som om dessa två dagar är de enda som räknas. Alla andra känns färglösa, fadda. Även om sommaren varit fin så är det dessa två dagar jag minns, som jag plockar fram när jag står på busshållplatsen i januari. Dagar då allt ställs på sin spets.”

Han sade:

”Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:

Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.

Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,

Känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,

Känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst

Känna hur död och liv är starka som vin inom en!”

 

Han låg kvar med slutna ögon, en hjärna som förlorat kontakten med hjärtat. Tova blinkade hårt ett par gånger och sade.

”Det var fint. Vem skrev det?”

I detsamma satt den där, rynkan i näsroten. Hon visste att tolka ljudet när han drog in luften genom näsan, en omvänd fnysning.

”Gunnar Ekelöf, ur dikten Eufori”, sade han. ”Det vet väl varenda…”

Han slog upp sina ögon som om han plötsligt dragit sig till minnes ett angeläget ärende och hävde sig upp på armbågen.

I motljuset verkade hans solbrända ansikte onaturligt mörkt. Sommarskägget och den stora näsan under den höga pannan var svart som på en drunknad. Hon lade sig med huvudet på hans arm men märkte att ögonblicket var förbi. En molntuss skymde solen och med ens steg den stumma fukten från marken genom trasmattan.

”Jag går och städar ur kylen”, sade hon och reste sig. ”Du kan stänga av vattnet när jag är klar.”

När Tova lirkade upp garderobsdörren slog den instängda luften emot henne som en dålig andedräkt. Någonstans i bottensörjan av avklippta jeans och frottésvettband borde hon kunna hitta en trasa. I det svaga ljuset fick hon förlita sig på känseln. I samma ögonblick hennes fingertoppar rörde vid tyget kände hon doften. Det var eget, hur förnuftet stod kvar med väskan i hand långt efter att känslorna anlänt. Hur kan världen vara ordnad, tänkte hon, att en doft kan skapa en värld och rasera en annan.

Det var Leas parfym, hennes doft. Tova drog fram plagget, en sommarklänning i bomullstyg, bäck-och-bölja, rosa och vit.

”Så du hittade mig igen, Lea”, sade hon, ”hittade oss igen.”

Lea hade varit hans fru. Hon och Niklas hade mötts på litteraturvetenskapliga institutionen och året efter hade Amanda fötts. När Tova försökte föreställa sig deras liv tedde det sig alltid i murriga färger och skarpa kontraster där sjok av sotiga skuggor avlöstes av bländande ljus. Tova hade ingen rätt att göra sig till en del av deras liv, ingen anledning att arbeta sig tillbaka i tiden för att tränga sig mellan honom och Lea. Något annat hade gjort det och med tålmodig slutgiltighet. Ett fästingbett på en skärgårdsö, ett lättsinne och en förtröstan som övergick i klentrogenhet och sedan panik. Amanda var nyss fyllda fyra när hennes mamma dog.

Tova hade bara arbetat ett år som psykolog när hon träffade Niklas. Remissen nämnde sömnsvårigheter, depression, utmattningssymtom och panikångest. Vad hade hon fallit för? Hans hjälplöshet, hans handfallenhet i sorgen, det valhänta försöket att hålla ihop sin värld? Nästan genast hade Tova överskridit sina befogenheter, börjat hämta Amanda på dagis och handla mat, städa och vattna blommor. En natt när Tova kom ut från toaletten med en nykräkt Amanda i famnen såg Niklas henne för första gången, såg kvinnan som trätt in i deras liv.

Sommarstugan hade tillhört Lea och när hon dog tillföll den Niklas. Varje bonde vet att en stenig åkerteg med tjurskallig envishet skakar fram nya stenar. De man röjer bort lämnar bara plats för nya. Stenbumlingar växer fram ur jorden och de magra åkertegarna verkar vara omöjliga att rensa ut.

Samma gällde för Leas saker. Tova nändes aldrig slänga några av de kläder och tillhörigheter hon hittade. Istället samlade hon dem i en flyttkartong som hon förvarade i kryploftet. Ändå hände det gång på gång att hon stötte på Leas efterlämnade saker. För bara någon vecka sedan hade hon rotat i just denna garderob och kunde svära på att klänningen inte funnits där. Hon slog igen dörren och gick ut i friska luften. Om ett par timmar skulle de vara hemma, tänkte hon och förvånades av den lättnad som följde. Hon upprepade orden som ett mantra: hem, bara vi tre.

Solens sista strålar gav tallarnas stammar kopparglans. Månen syntes redan och den kalla rondan hade börjat blåsa när Tova sjönk ner på trasmattan intill de andra. Pappa och dotter satt försjunkna i varandra.

”Vi stannar en natt till”, sade han.

Tova drog ner den stickade jordgubbsmössan över Amandas öron.

”Skulle inte du träffa din handledare i morgon? Jag hade för mig att du skulle be om anstånd med disputationen till våren. Dessutom har jag ett möte klockan tio. Vi har ju redan vinterbonat. Det kommer att bli svinkallt i natt. Sängkläderna är utkylda och ska vi elda i spisen måste vi vänta tills glöden har slocknat helt innan vi kan sticka i morgon.”

Amanda drog av sig mössan och försökte kränga den över sin pappas huvud. Hon sade:

”Prata inte så mycket. Det är redan bestämt.”

Tova bäddade med använda lakan och kröp ner. Det kändes smutsigt att ligga där i raggsockor och tröja. Den råkalla luften bar med sig en dunst från den sura granved som låg och pyrde i öppna spisen. Tova drog upp täcket till hakan. Hur hon än gjorde kunde hon inte bli varm. Det kändes som om en förkylning höll på att få grepp om hennes axlar. I andra sängen höll Niklas på att natta Amanda.

”Pappa, kan inte du läsa den där dikten om Älvkungen? Du vet den om de som rider genom natten, pappan och pojken och så kommer Älvkungen och är dum?”

”Tröttnar du aldrig på den?”

”Nej, för den är så härligt läskig.”

Niklas började:


”Vem rider så sent i stormens dån?
En fader det är med sin späde son.
Och gossen har det så gott på hans arm:
den känns så fast, och hans famn är varm.”

 

Amanda grep om Niklas biceps. Han spände muskeln och svängde med handen och flickan jublade över effekten. Han fortsatte deklamera och Amanda mimade sonens repliker:

 

”Min son, varför döljer du rädd din syn?
Älvkungen, far, där vid skogens bryn
Älvkungen med krona och släp du väl ser?
Ett töcken, min son, och intet mer!

 

Du värna barn, kom, följ mig åt!
Av mig får du lära mång lek och låt.
Av brokiga blommor står stranden full,
min moder skall klä dig i skrudar av gull.”

 

Amandas ögon lyste som röksvampar i dunklet när hon läste den replik hon memorerat:

”Min far, min far, du hör väl ändå,
vad Älvkungen lovar mig få?”

Niklas svarade:

”Var lugn, var lugn, min älskade pilt!
I vissna löven susar det milt.

 

Kom, fagra gosse, kom, följ mig blott!
Mina döttrar vårda dig ömt och gott.
Mina döttrar, de svinga i ring var natt
och vagga och söva dig in, min skatt.”

 

I öppna spisen hade elden äntligen tagit sig och på väggen kunde Tova följa skuggbilder som åtföljde dikten.

 

”Min far, min far, du ser då väl nog
Älvkungens döttrar i dyster skog?
Min son, min son, nu ser jag det gott:
de gamla pilar skymta så grått.

 

Din fägring mig lockar, jag har dig så kär,
jag tar dig med våld, om ej villig du är.
Min far, min far, han hårt i mig tar,
Älvkungen gjort mig så illa, far!

 

Sin häst han rysande sporrar i hast
och håller det kvidande barnet fast.
Sin gård omsider når han med nöd.
Då låg i hans armar gossen död.”

 

Amanda som illustrerat de sista stroferna med barnsligt överspel föll nu tillbaka i sängen. Händerna som låg korsade över hennes bröst höjdes och sänktes med andetagen som blev alltmer lugna. Innan hon somnade sade hon:

”Men mig kan Älvkungen aldrig ta, för vi ska alltid vara tillsammans, pappa.”

 

Tova vaknade i ett utkylt rum. Den fuktiga havsluften trängde sig genom väggar, plagg och hud. Det gick inte att värja sig. Tova smög fram till den öppna spisen och när hon rörde i glöden såg hon att ett surt vedträ fortfarande glödde. Med hjälp av tången fick hon ett krasande grepp om den och skyndade sig ut i hallen.

När hon steg ut på trappan förblev hon stående. Dagen var borta, världen försvunnen. Allt var vitt. Dimman måste ha rullat in från havet medan de sov. I täta sjok hade den smugit sig över det sovande havet, virvlat över den övergivna stranden, trängt sig genom björnbärssnåren och i förbifarten skänkt varje rönnbär sin egen vattendroppe. Nu låg alla husen insvepta i det vita töcknet.

Tova kände den illa reparerade skarven i trappan under sina fotvalv. Tillsammans med greppet om tången var detta hennes enda koppling till världen. Hon lutade sig så långt ut hon kunde utan att tappa balansen och så öppnade hon tången. Det glödande vedträet föll till marken men där Tova hade förväntat sig en dov duns hördes inget. Dimman var så tät att inte ens ljuden förmådde tränga sig igenom. Något annat gjorde det, en välbekant doft.

”Lea?”

Rädslan rann genom henne som en källåder, fick hennes ögon att tåras och när hon nu viskade det namn hon ropat ut i den vita natten växte och sprack en slembubbla av uppdämd gråt.

I tystnaden fick fruktan spelrum. Namnet verkade fylla luften, spegla den andras gestalt i varje svävande vattendroppe och mana fram det som hon ville stänga ute.

Ett ljud från vägen fick henne att rycka till. När synen inte längre ger någon ledning förstärks ens andra sinnen och hästhovarnas klipeti-klop lät påträngande nära. Vem är ute och rider i en sådan dimma, tänkte Tova. Man kan ju knappt se handen framför sig. Ljudet tystnade när ryttaren höll in hästen. Säkert var det någon som ridit vilse, någon som kommit uppifrån fälten och överraskats av den täta dimman. Kanske borde man säga något, tänkte Tova, peka ut bästa vägen till fälten dit dimman inte nådde. Hästen frustade och i den vita natten lät ljudet onaturligt nära. Tova stängde dörren om sig och gick för att duka fram frukosten.

Det var bara en timmes bilfärd till staden och allt eftersom solen värmde upp marken skulle dimman lätta. Efter en halvtimme borde hon kunna öka farten. Men dimman visade sig tätare än hon hade trott. Vägens sträckning kände hon väl men hon måste spänna sin hörsel till det yttersta för att av vägljudet få ytterligare ledning. Tova vevade ner rutan på passagerarsidan för att bättre kunna höra men Amanda började genast klaga i baksätet och hon fick veva upp rutan igen.

Efter att ha kört en halvtimme med varje sinne på helspänn var Tova utmattad. Hon hade ännu inte lagt i treans växel och bilen kröp fram med ena hjulparet i vägrenen. Det var enda sättet att försäkra sig om att hon inte förirrade sig för långt ut i vägbanan. Enligt Tovas beräkningar skulle de när som helst vara framme vid stora vägen.

En gäspning hördes från baksätet och i backspegeln såg hon Niklas gnugga sömnen ur ansiktet. När han talade spreds lukten av morgonmun.

”Vet du vad gamlingarna kallade sånt här väder? Vit natt. Det stämmer rätt bra, för sikten är lika med noll, precis som på natten men istället för svart är det vitt. På natten kan man ju tända ett ljus men i den vita natten finns det inget som hjälper. Det är som det är.”

Ljudet av en klapprande hovar fick Tova att gira åt höger och hon spände sig inför stöten när bilen slog i diket. Men inget hände. När skuggan från hästskjutsen passerat sänkte sig tystnaden åter. Det var som att köra i nysnö.

Kunde det vara så att Tova omedvetet hade inpräntat vägsträckningen så väl att hon kunde köra där utan hjälp av vare sig syn eller hörsel? För att testa teorin girade hon fram och tillbaka. Farten var så ringa att det inte kändes obehagligt, faktum var att det inte kändes alls, för inget förrådde att bilen lämnat sitt spår. De rullade på som i sin egen värld.

Om jag blundar nu, tänkte Tova, om jag blundar nu och kör, vad skulle det då göra för skillnad? Skulle vi inte bara fortsätta vidare, vart vi än är på väg?

En fuktig kyla fyllde bilen. I baksätet hade Niklas vevat ner bilrutan och stuckit ut huvudet. I backspegeln såg Tova hans spända ansikte och två irrande ögon som snart försvann bakom immade glas.

”Lyssna! Hör du nåt?”

Niklas hade dragit sig in i bilen igen och satt nu i spänd uppmärksamhet. Tova skakade på huvudet.

”Jo! Veva ner din ruta också, så hör du bättre”, sade Niklas.

Tova drog upp dragkedjan på sin jacka och borrade ner hakan i kragen innan hon vevade ner sin ruta. Hon lutade sig halvvägs genom det öppna fönstret men allt hon kunde känna var draget.

I baksätet vände sig Amanda om i sömnen, muttrade och sade:

”Ja, jag kommer.”

Niklas brydde sig inte om henne. Istället sköt hans pekfinger upp i luften och han lutade sig åter mot det öppna fönstret som en karikatyr av spänd uppmärksamhet. Pupillerna i hans uppspärrade ögon rörde sig fram och tillbaka som om han betraktat en tennismatch.

”Tyst!”, sade han.

Tova grep om handtaget för att veva upp rutan då hon plötsligt märkte det. Kroppen kom till själens undsättning men Tova kunde inte hålla andan hur länge som helst och med rädslan kom kroppens skräck inför sin egen reaktion.

Vi måste passera någons trädgård, tvingade Tova sig själv att resonera. I någons trädgård blommar nu en sen kaprifol och i samma trädgård hänger tvätt på tork. Det är därifrån lukten kommer. Vinden har blandat dofterna och fört dem med sig. Slutsatsen var absurd, det förstod hon. För om en vind hade blåst doften förbi, borde inte samma vind ha skingrat dimman?

I baksätet hade Amanda vevat ner bilrutan till hälften och spanade ut. Inte ett ord hade hon sagt sedan hennes sömndruckna ord nyss. Så vände hon sin blick framåt och sade:

”Han kommer. Nu ska du få se!”

När deras blickar möttes i backspegeln såg Tova skadeglädjen. Flickan nickade för att stryka under sina ord innan hon återgick till att spana ut.

Tova kände i bilens fjädring hur Niklas flyttade sig till mittplatsen och i backspegeln såg hon Amanda peka ut genom sitt fönster. En stund förblev de sittande stilla med uppmärksamheten riktad mot något där ute i den vita natten. Så såg de på varandra och Amanda nickade allvarligt men Niklas skakade på huvudet. Han lade handflatan mot hennes panna men Amanda ryckte bort hans hand:

”Bort med dig! Jag måste lyssna på Älvkungen!”

Det dröjer en stund innan Tova inser vad flickan syftar på. Älvkungen från godnattstunden, Goethes dikt om det stackars barnet som snärjs av Älvkungen och hans hov! I samma ögonblick kommer den förhatliga dunsten strömmande genom bilens ventiler. Denna gång är lukten så påtaglig att även Niklas reagerar.

”Vaffan! Tova, känner du? Vad är det som händer?”

Han häver sig fram mellan stolarna och spanar ut, gnider med handflatan över vindrutan men åstadkommer inget mer än flottiga avtryck. Tova hör på hans andning att han är lika rädd som hon. Paniken som börjat röra sig i själens bottenslam sjunker tillbaka, för om han är rädd måste hon vara samlad. Denna roll spelar hon bättre.

”Tova, kan du öka farten? Man ser ju inte ett skit… Vänta! Jag tyckte jag skymtade en pilevall.”

Amanda slår händerna för munnen och hennes ögon lyser. Niklas vänder sig mot henne, griper hårt i späda axlar och säger:

”Amanda, såg du hästskjutsen nyss? Var du vaken när den kom förbi? Vad finns det där ute som du ser?”

Amanda ser honom i ögonen och ler. Hon, säger:

”Ett töcken, käre far, och inget mer!”

Orden från nattningsdikten verkar eka mellan bilens väggar. Jambisk vers låter fel uttalad av en sexåring. Niklas sliter henne från fönstret, håller henne hårt, tvingar henne att lyssna.

”Amanda, där finns ingen Älvkung, det är bara en dikt, en saga. Jag är ledsen att jag skrämt upp dig med den, men du måste förstå att det är en dum dikt som skrevs av en dum gubbe för över hundra år sen.”

Amanda ser på sin pappa med brådmoget förakt. Så lutar hon sig fram mot honom och håller upp sin hand framför munnen, redo att dela med sig av en hemlighet. Niklas böjer sig fram och lutar sitt öra mot Amandas mun. Medan hon viskar ser hon på Tova i ännu en av flickors eviga uteslutningslekar. Några frikativor, några klusiler kan urskiljas men vokalernas lena förtrolighet förblir förborgade i viskningen. Mållös skakar Niklas på huvudet.

”Jo, pappa, det är sant. Hon rider med dem i natt”, säger Amanda. ”Och nu har hon kommit för att hämta mig.”

I rasande fart vevar Niklas upp alla rutor. Amanda skriker, bankar på honom med sina små nävar men hon sitter fastlåst i hans björnramar. Ömsom gråter hon, ömsom ylar hon som en vargunge.

Bilen rullar lika jämt som förut men där utanför börjar världen ta form. Skuggor och skepnader som tidigare legat fördolda tätnar och löses upp och kommer åter. Dämpade ljud pockar, bökar och kämpar för att nå igenom dimmans blötkalla filt. Klapprande hovar hörs intill bilen och Amanda sträcker sina händer mot ljudet. Doften är ett ögonblick nästan överväldigande innan den löses upp och försvinner.

Den våldsamma kampen i baksätet har stannat av. De ilskna tjuten har tystnat och Amanda hänger håglös i sin pappas famn, utmattad och blek.

Så är dagen över dem. Dimman sjunker undan och ligger nu som ett töcken vid skogsbrynet. I backspegeln ser hon på de två som aldrig fick bli hennes. Niklas smeker sin dotters hår, stöttar hennes huvud och ger ifrån sig ett ljud av irritation. Snart kommer han att förstå.

Så många gånger har Tova hört dikten att hon inte behöver någon påminnelse om den sista strofen. Hon vet att hon aldrig mer kommer att höra den läsas, lika litet som hon kommer att besväras av Leas doft.

6 reaktioner på “Andra plats i demontävlingen: Vit natt, av Måns Hedberg”

  1. Hugaligen så bra! Har även läst hans böcker som verkligen kan rekommenderas: Där Var En Som Blev Där och Tis Han Ruddnar Opp. Går i samma stil och är minst lika läskiga…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s