18 november, av Angeline H

18 November, 2000

Hon lämnade mamma vid affärens ingång och sprang till hyllan med de nya dockorna hon sett på TV-reklamen. Mamma hade lovat henne att hon skulle få välja precis vad hon ville eftersom det var hennes födelsedag. Hon ville ha dem. De var så fina. Men det var så svårt att välja en av dem. Till slut bestämde hon sig för att ta den med det svarta håret. Det fanns lila slingor i dockans hår och då matchar vi varandra, tänkte hon. Hon vände sig om med dockan i ett fast grepp för att visa mamma, men hon kunde inte se henne.

“Mamma?” Hon fick inget svar och började leta genom gångarna. Vid brödet hade massor av människor samlats. De skrek och viskade. Alla verkade så upprörda. Hon klämde sig mellan människorna för att se vad det var som skrämde dem. När hon kom igenom stannade hon och stirrade. Gången framför henne var full av blod och mitt i det låg mamma. Mammas ögon stirrade på henne, men när hon vinkade fick hon inget svar. Förvirrad gick hon några steg närmare, men ett par händer som föll ner på hennes axlar stoppade henne.

Något därinne skrek. Det gjorde ont och rädsla spred sig genom kroppen, men hon förstod inte varför. Mamma var ju precis där. När hon vaknade skulle de köpa dockan och åka hem för att äta tårta med pappa. Mamma hade sagt det. Så varför låg hon bara där och stirrade?

“Mamma? Kom nu?”, ropade hon, men fick inget svar. Några människor runt dem började viska. Stackars barn. Hon borde inte se det här. Så fruktansvärt. Någon satte sig på huk bredvid henne. En mjuk, lite hes röst viskade i hennes öra.

“Det är ingen fara. Jag ska ta med dig hem. Detta var bara en liten present”. Hon rynkade pannan. Men dockan var ju en present. Hon lyfte på huvudet och mötte… ingenting. Bara mörker såg på henne från ett ruttet ansikte.

Du är min, Alexandra. Så kom hem…

Ett skrik skar sig ur hennes strupe innan allt runt omkring henne svartnade inför hennes syn.

18 November, 2003

Hon fokuserar på det jämna surrandet från datorn med fingertopparna mjukt vilande över tangenterna. Ögonen är sluta, gömda bakom tjockt, mörkt hår, rufsigt efter fingrar som upprepade gånger färdats genom det. Det enda ljuset i rummet är det dämpade skenet från skärmen framför henne. Världen utanför de fyra väggarna där hon gömmer sig sover, så som hon också borde göra. Allt är så stilla och tyst. Det skulle vara enkelt att missa de små detaljerna som motbevisade den lugna atmosfären som vilade i rummet. Men detaljerna som är så viktiga visar upp händer som darrar och ett hjärta som slår snabbt och hårt. De visar ett spänt ansikte bakom det långa rufsiga håret. Och en tung kvävande känsla av rädsla hänger över henne.

För det är inte fridfullt. Det är ännu en av de där nätterna. Nätterna då hon inte får vara ensam. Nätterna då besökarna älskar att leka med henne. Då rösterna inte vill lyssna när hon skriker åt dem att sluta. Då hon inte kan stänga ute de små söta lögnerna de viskar i hennes öra. Speciellt inte hans…

De säger alltid åt henne att skriva om det. Skriva ner drömmarna. För ingen av dem tror på henne. Ingen av dem som är tryggt ovetande om det som gömmer sig i skuggorna. Därför är hon den med stämpeln som fick alla att viska.

“Såg du henne? Det är hon, den där som slängde ut sina kläder från fönstret. Hon påstod att de höll på att bli uppätna av maskar. Jag visste att något var fel på henne sedan första dagen hon kom hit.”

“Vet du att hon åkte in på sjukan i somras? Jo du, hörde att hon försökte riva av sitt eget ansikte för att hon inte gillade det hon såg i spegeln. Hon borde ju låsas in. Vad skulle hon annars kunna göra mot oss vanliga människor?!”

“Jag har hört att hon fick byta stad hela tiden för att hon bara lämnar elände efter sig. Hon dödade nästan ett ex vet du. Jodå, han orkade väl inte med henne längre och hon letade upp honom med en pistol. Hans nya räddade tydligen livet på dem båda.”

Så många rykten. Så många lögner. Hennes stämpel. Den galna bruden. Så de kommer tre gånger i veckan. För att kolla om hon fortfarande lever? Kanske. För att kolla om något blivit bättre? Knappast! De har gett upp. Vet inte vad de kan göra, så de gör ingenting. Säger bara att det hjälper att skriva. Om hon får ur sig drömmarna kan hon glömma dem sedan. Hur många hade sagt det nu? Hur många av dem har hon träffat? Hur många vita rum och skrivplattor och obekväma soffor har hon genomlidit utan att få någon av dem att förstå att det inte är några drömmar hon kan skriva ner? Hur kan det vara det, när rösterna fortfarande är kvar när hon vaknar? När han sitter bredvid henne och försiktigt smeker hennes mörka hår när hon slår upp ögonen till solens första morgonstrålar?

Hur kan hon då glömma när skärmens elektroniska papper förblir så vitt. Hur kan hon glömma när rösterna sliter i hennes hår och river med sina långa vassa naglar. De blir alltid oroliga när hon har nya sår, men det är inte hennes fel. Hon har försökt få rösterna att sluta. Det gör ont. Varje nytt sår, djupare än det förra. Hon har försökt fråga honom, men han skrattar bara då. Skrattar och viskar om hur vacker hon är. Lite vackrare för varje nytt ärr som fyller hennes smala beniga väsen. Hur mycket finns det snart kvar?

Alexandra…

Hennes händer flyger upp till öronen, försöker hålla honom ute, trots att han finns inuti. Långt, långt därinne, där hon inte längre når honom. En plats som hon inte längre kan slita bort honom från. Hon kniper ihop ögonen och kryper ihop i stolen.

“Försvinn. Försvinn. Försvinn”, viskar hon desperat. Kroppen gör redan så ont. Rösterna har lämna nya sår. Hon vill inte se honom.

Alexandra… kom, kom med mig… lek med mig… Du vet att jag vill ha dig, Alexandra…

“Du är inte här. Jag hör ingen. Inte här. Inte här!”, hennes mummel är inte mer än en sprucken viskning. Hon lyfter huvudet vid tystnaden. Öppnar långsamt ögonen. Orden lyser röda över skärmens vita blad.

DU KOMMER INTE UNDAN MIG, ALEXANDRA.

Med ett förtvivlat skrik raderar hon orden och stänger ner programmet. Ansiktet gömmer hon mot knäna när tårarna bränner över kinderna. Tårar som aldrig verkar ta slut.

18 November, 2005

“Jag tror att vi avslutar här idag, Alexandra. Du behöver nog vila lite”, säger hon. Hennes röst är mild, men hennes kroppsspråk visar hur trött hon är på detta. Hur trött hon är på att höra om röster och honom. Att inte finna några framsteg. Hon reser sig, men sträcker inte fram handen som hon brukar göra. Hon nickar bara och lämnar lägenheten med vakten efter sig.

Det blir tyst när nyckeln som återigen låst in henne lämnar låset. Hon reser sig långsamt, går sedan och sätter sig i datorstolen. Datorns surrande går att höra nu när de är borta. Det är en liten tröst. Hon lägger händerna över tangenterna. Stirrar på det vita pappret som borde vara fyllt av ord. De brutna naglarna river över dem innan hon långsamt trycker ner en. Sedan en till. Snart flyger fingrarna över tangentbordet medan tårarna nästan förblindar hennes syn då hon för första gången skriver ner det som plågar henne.

Han visar mig sitt riktiga ansikte. Den ruttna, grå huden är full av maskar som långsamt äter upp det som finns kvar. Ögonhålorna är mörka och bara kvarlevorna av ögonen finns fortfarande kvar där bland mörkret, men jag kan känna hur hans blick bränner när han ser på mig. Jag känner benen hans ena hand består av mot min hud när han smeker mitt ansikte eller hur de fastnar i mitt hår. Jag känner det. Jag känner smärtan när de river upp min kropp. Jag känner varje litet ärr som de lämnar kvar. Och jag känner lukten. Den äckliga förruttnelsen som de bär med sig.

Jag ser allt detta. Jag ser dem allihop.

Men ingen bryr sig!

Det finns ingen som orkar hjälpa mig. Ingen som kan få dem att sluta. Varför finns det ingen som hör när jag ropar efter hjälp? Varför slutade alla att bry-

Jag bryr mig, Alexandra.

Händerna lämnar snabbt tangenterna och gömmer öronen istället. Ett kvidande ljud lämnar hennes läppar. Men de kan inte hålla honom ute om han vill blir hörd.

“Nej!”

Jo. Ge dig till mig. Min vackra. Kom hem.

“Nej! Nej! Nej! Lämna mig ifred!”

Du hör hemma med mig, Alexandra. Kom hem igen.

“Aldrig!”

Hon känner de kyliga, beniga fingrarna glida över hennes kind. Kände dem vrida hennes huvud åt vänster och hennes ögonlock glider upp. Hon möter den tomma plats hans ögon borde varit på. Försöker slita sig bort, men känner hur händerna faller ner i hennes knä. Hjärtat bultar hårt mot hennes sköra bröstkorg. Han böjer sig närmare. Hon känner den hemska andedräkten men hon stannar. Hon stannar när hon känner rutten hud och maskar pressas mot sina läppar. Hon stannar när lukten håller på att kväva henne. Hon stannar.

Kom hem igen…

18 November, 2012

Blodet finns överallt. Den tidigare vita lägenheten bär nu en vacker röd färg som passar henne mycket bättre. Hon lyfter en hand till munnen och slickar bort blodet som finns där. Smaken får henne att begära mer. Så, så mycket mer, men hon kan redan höra polissirenerna i nattens tystnad. Hon reser sig upp och ser ner på den bloddränkta klänning hon bär. Ett fnitter faller över läpparna som börjar falla sönder när hon barfota trippar över den nymålade mattan.

På väg ut genom dörren får hon en snabb skymt av en sönderfallen flicka i hallspegeln. Hon stannar upp och studerar den grå huden. Ett alltmer ruttet ansikte ser alltid tillbaka på henne varje gång hon möter sin spegeltvilling och hon ler allt bredare varje gång hon ser det. Med ett leende åt sin tvilling lämnar hon förödelsen, mätt och lycklig, efter sig. Hon flyger ner för trapporna och ut i den kalla råa kylan som smeker hennes hud.

Han väntar utanför. Den beniga handen sträcker han ut åt henne då hon stannar utanför huset. Hon tar den och tillsammans går de in i skuggan och försvinner. Bara de röda spåren i den alldeles nyfallna snön lämnar de efter sig.

One thought on “18 november, av Angeline H”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s