Oni, av Johanna Svensson

Kodokuna stannade genast upp i den handling som triggat guidens förargelse. Underifrån buskiga ögonbryn sände den tillrättavisade ett iskallt ögonkast åt mannen mittemot, som obesvärad slätade till sin kimono-klädnad.

Soo desune – jag vet,”gav han kort till svar på guidens förebrående kommentar.

Utanför utlöste himlen en öronbedövande symfoni av åska. Himlen verkade samla all sin kraft som inför ett vaknande slagfält, redo för strid. Kodokuna såg ut genom fönstret och upp på armén av gråtunga moln. Den mörka massan skylde svävande månen – den enda ljuskällan förutom ett smalt stearinljus i det trånga rummet där de satt – och i och med det försvann Kodokunas ansikte in i dunklet innan någon av de samlade hann memorera hur det såg ut. Från den stunden var han inget mer än en formlös röst bland skuggorna.

Han hade mött gruppen om fem turister och deras guide i byn Fujigoko tidigare samma dag. Det var oktober och de omtalade röda lönnlöven var huvudattraktionen så här års. Kodokuna hade sett dem vandra runt i parken i byn och genast fattat intresse för den lilla skaran. Eftersom det såg ut som om en av de typiska höststormarna var på väg hade han erbjudit dem att dinera och söka skydd i hans hus för kvällen tills stormen dragit över. Glada över ett sådant generöst erbjudande av en lokalinvånare – ”det är alltså sant vad de säger om japaner!” – hade de genast tackat ja, även om guiden varit något tveksam till en början.

Nu satt de allesammans på tatami-mattan i hans bostad och klickandet av hashi, ätpinnar, fyllde rummet.

”Jag vet,” upprepade Kodokuna till svar på guidens tillrättavisande, ”men tillbaka till min historia – eller har du kanske redan hört om Takeshi Iwamura och hans tragiska öde?”

Inifrån mörkret där Kodokuna visste att guiden satt kom inget svar. Detta trots det medvetna brottet mot etiketten att dua en äldre främling. Kodokuna log.

”Precis som jag trodde,” fortsatte han. ”Och även om ni så hade hört om honom, så vore det inte sanningen. Det är inte många som vet den. Låt mig berätta.”

Och så började han sin berättelse.

”För länge, länge sedan i det mörka förflutna vilket vi nu knappt känner till längre, levde en man vid namn Naoki Iwamura. Det var en väl ansedd och framgångsrik man i byn Fujiyoshida, som man finner precis vid Fujis majestätiska bergafot – inte långt härifrån. Han var vida känd för sin arbetsdisciplin, och högt respekterad av invånare såväl som utomstående runt om i landet.

Det han saknade i pengar, hade han en hel förmögenhet av i självaktning för sig och sin familj. Hiromi, hans dotter, var ung och enligt många den vackraste flickan i alla Fujis fem byar. Hennes yngre bror, Takeshi, var även han tämligen gynnad av framgång. Med ett skarpt sinne tog han sig an vilken utmaning som helst – och visade stor begåvning! Hans fysik var avundad av män liksom deras söner i många mils radie, och historier om att han till och med skulle ha uppstått ifrån Kawaguchi-sjön, son av vattenfolket, och sedan lärts upp i hemlighet av kejsaren svävade runt här och var. Och även om de naturligtvis var helt utan sanning så hängde de envist kvar.

Takeshi var ämnad att gifta sig med den otroliga skönheten Mizuki Kagami, som av många ansågs vara den mest åtråvärda kvinnan på norra sidan Fuji, både till det yttre och inre. Bröllopsplanerna stod klara och ceremonin var skriven till den tjugofemte dagen i den åttonde månaden – i öppningen av himatsuri, Eldens högtid. Hela byn var inbjuden att ta del av ceremonin, då traditionen sa att ett nygift par skulle öppna firandet och tända den första elden. Den rena och orörda kärleken mellan dem troddes bringa lycka och skrämma bort onda andar och demoner som annars kunde störa festligheterna.

Allt som förberedelserna färdigställdes inför högtiden log solen mot Fujiyoshida. I träden kvittrade sommarfåglar, och i sjöarna hoppade fiskarna glatt som om de också ville delta. Det såg ut att bli just en sådan vacker sommardag som alla hoppades på, och invånarna i byn var glada.

Men när så morgonen på den tjugofemte dagen kom var skyarna övertagna av dystra molntäcken och regnet föll tungt runt hela Fuji.

**

Skogsområdet Aokigahara sades vara hem för demoner och andra ondskefulla vidunder, men Takeshi Iwamura trodde inte på sådana sagor: han var en sinnenas man, och det han inte kunde se, höra, känna, dofta, eller smaka, det ansåg han tillhöra fantasins värld. När kvällen emellertid sänkte sitt hölje över skogen och svepte in den i mörkrets vagga; när träden reste sig högt över marken, och nästan verkade stå på tå för att nå det tjocka mörka där ovanför – då kunde han inte låta bli att undra för ett ögonblick om det låg någon sanning i historierna.

Någonstans knäcktes en kvist, en fågel skrek till, och så återgick skogen till sin genomgripande tystnad. Han skrattade högt, som om situationen roade honom. Långt ovanför trängde sig regnet envist genom det skyddande skiktet av trädkronor och krängde sig ned mot marken där Takeshi satt med armarna om sin trolovade Mizuki. Skymningen närmade sig snabbt, och dagen hade redan lämnat skogen som verkade tillhöra endast dem. Takeshi såg sig omkring i tystnadens trädklungor men kunde inte upptäcka någon rörelse förutom sina egna darrande händer.

Snart skulle han vara tvungen att tänka framåt. Att han valt just Aokigahara som tillflyktsort hade varit ren impuls: det var det uppenbara stället för den som vill gömma något. Eller någon. Hela hans kropp skakade, inte enbart från kylan som skymningen medförde. Adrenalinet hade ännu inte helt lämnat hans kropp, och hjärtat rusade fortfarande. Han lät hela sin fysiska form uppfyllas av de bankande slagen inuti bröstet. Som en krigstrumma som utropade triumf.

Det enda som störde hans inre njutning var det ihärdiga regnet och den kommande natten. Snart skulle det vara becksvart och även om historierna om skogen inte berörde honom så skulle det vara riskabelt att tillbringa natten här. Men vart skulle han ta vägen? Så långt hade han aldrig tänkt. Dessutom hade han Mizuki att tänka på.

Han svepte omsorgsfullt bort det våta håret som klibbat fast i hennes ansikte och torkade regndropparna som landade mjukt på de bleka kinderna. De såg ut som tårar när de rann längs sidan. Fast, såklart, Mizuki skulle inte fälla några fler tårar. Inte i denna världen åtminstone. Han la ned den livlösa kroppen på den ojämna marken, med jord, rötter och stenar som bädd. Hennes vita ansikte gav inte uttryck för någon känsla av obehag trots det hårda underlaget. Området i tinningen där stenen hade träffat var mörkt av blod, och såret verkade stirra rakt in i Takeshis inre. Han täckte det med ärmen från hennes klädnad.

Han torkade sitt blöta ansikte med ärmen på sin kimono och la sig ned bredvid Mizuki. Kroppen var redan kall. Kylan nådde hela vägen genom hans klädsel och han tyckte sig känna den tränga sig hela vägen in i ryggraden. Utmattad somnade han där han låg, och vaknade inte förrän flera timmar senare. Då hade skymningen lämnat dem helt i nattens förvar.

Under tiden hade även en tät dimma lagt sig över Aokigahara, och Takeshi såg ingenting förutom otydliga siluetter runt omkring. Han satte sig upp och gäspade, och sedan tillrättalade sin klädnad. Han sträckte ut en arm framför sig och såg hur handen genast omgärdades av diset och försvann ur sikte.

Inte ens kunde han se Mizuki bredvid sig. Han försökte finna henne med sina händer, kände efter kallheten som tidigare rusat genom hans kropp, men fann endast jord och sten där hon legat. Med svepande rörelser plöjde han genom jorden bredvid sig och kände de vassa kanterna på småstenar rispa hål i hans skinn. Hur mycket han än sökte kunde han inte hitta henne. Där Mizuki legat fanns nu bara rötter, mossa och lera. Efter en stunds letande återstod bara en slutsats: hon var borta. Han raglade upp på stående fot, samtidigt som han svängde huvudet runt omkring sig för att upptäcka eventuella angripare. Även om de så stod en meter ifrån honom hade han inte kunnat urskilja dem, men det var instinkten som tog över. Än en gång noterade han att hans kropp skakade okontrollerat. Fast nu frös han inte alls.

Ett klapprande ljud aktiverade med en gång alla hans sinnen och han antog den position för attack som han ofta tränat i sitt liv. Han kunde inte avgöra varifrån ljudet kom. Åt vänster såg han bara dimma. Åt höger samma sak. En skarp vit ilning av rädsla klättrade uppför hans ryggrad. Den klamrade sig fast i nerverna till hans förstånd. Ytlig nog att resa håret i nacken; djup nog att göra hans tankar oklara.

Han kunde inte se alls, men hörde träden mässa när de vajade i vinden likt ensamma dansare på en oupplyst scen. Ingen publik, och ändå iakttagen av någon på läktaren. Precis som Takeshi. Någonstans kände han en blick, men från var och vem visste han inte.

Han stängde munnen och ljudet upphörde. Genast insåg han att det kommit från hans egna skallrande käkar, och han skrattade åt sin uppskrämdhet. Samtidigt insåg han att under tiden han sökt efter Mizuki och det obefintliga hotet, hade han glömt bort från vilket håll de kommit. I vilken riktning han än vände sig åt nu, möttes han bara av dimma och här och var suddiga konturer av stammar och stenar. Allt eftersom han snurrade hit än dit, så verkade träden flytta på sig, skapa nya och oigenkännliga landskap. Precis som Miltons hjälte i sagan såg han undervärlden: men istället för eld var den här gjord av skog och mark.”

Kodokuna tystnade och en olustig, nästan onaturlig, stillhet fyllde tomrummet av hans röst. Han klickade sina hashi och lyfte en klump med ris in i munnen. Tänderna tuggade noga. Till vänster hostade en av åhörarna till. Alla de övriga satt i tystnad. Inte ens deras andetag hördes. Kodokuna tog en till portion ris och tuggade ljudligt innan han svalde och fortsatte.

”Takeshi valde en riktning där dimman såg ut att lätta något och skyndade bort från den förhäxade platsen, ensam. Utan att veta om han närmade sig kanten av skogen eller i själva verket tog sig allt djupare in i den, snubblade han fram över uppstickande rötter. De verkade nästan hugga efter hans fötter, som om de visste vad han gjort, och försökte stoppa hans flykt.

Vad som än hänt med Mizuki, tänkte han, så var det definitivt något onaturligt över händelsen. Kroppar försvann vanligtvis inte av sig själva ut i tomma luften! Olika teorier, den ena mer otrolig än den andra, om demoner, onda andar och monster blandades i hans huvud och på något sätt kändes det som om skogen runt omkring drog sig allt närmare. Träden böjde sig över honom, likt en krigare över sitt offer, och stängde ute allt ljus: borta var månen, och borta var det silvriga sken den gav honom. Skogen blev svart på nytt. Djupt inifrån hans hjärta viskade en röst att på den här platsen, just här, skulle han bli överlämnad till sin sista vila.

Innan han beslöt att omfamna och acceptera slutet av sitt liv, stannade han upp och såg sig omkring en sista gång. Det var en vacker plats. Någonstans i närheten hördes det ringande smattret av regn som föll i vatten, och Takeshi förstod att det måste vara en sjö eller damm. Han blickade i den riktning han trodde ljudet kom ifrån och övervägde för ett ögonblick den enkla vägen ut. Men han förkastade snabbt de tankarna. Han var Takeshi Iwamura trots allt. Det innebar mod och styrka, inte ynklighet och eftergivenhet. Å andra sidan, andades rösten inom honom, om folket i Fujiyoshida hörde att man hittat Mizuki och sedan honom kunde de tro att de gjort det för varandra, och hans namn skulle frias från all befläckelse. Så gick tankarna runt, och innan han hann komma till något definitivt beslut såg han ett ljus.

Därframme – exak hur långt  var omöjligt att säga på grund av resterna av nattens dimma – sträckte sig en ljuskägla ut mot honom: den ropade på honom att skynda dit. Utan att tveka samlade han all kraft som fanns kvar inombords och började springa mot den lysande källan. Eftersom han var tvungen att erkänna sig vilse, sökte Takeshi ljuset i hopp om att det var ett tecken från något annat än vildmarken. Att det inte bara var en räv som bedrog honom. Många historier berättade om andeväsen i Aokigahara och hur de lockade vilsna vandrare. Han ville allt annat än ansluta sig till den omtalade skara som sedan aldrig någonsin sågs till igen.

Efter några minuter verkade ljuset komma närmare. När han till sist nådde fram såg han att det som gav upphov till skenet var en lykta på verandan till en liten stuga. Stugan låg i en smal öppning i den täta skogen, där den glesa trädväxten hade överlåtit plats för huvudbyggnaden med verandan, ett litet altare, och en brunn men inget mer.

Platsen mitt i den djupa skogen verkade något märklig för en stuga, tyckte Takeshi – nästan omänskligt avlägsen – och han undrade vem som kunde bo därute. Vem kunde vara så djärv att bosätta sig i Aokigahara? Även om Takeshi själv inte ville tro på ryktena som surrade runt området, så var steget från det till att faktiskt slå sig till ro här långt. De timmar han haft under natten räckte gott och väl. Han lyfte handen för att knacka på den lilla porten, men innan han hann så mycket som ta sats, öppnades dörren och en man – en munk – stirrade ut på Takeshi från andra sidan tröskeln.

’Var så snäll och låt mig söka skydd här, munk. Jag har vandrat hela natten i fallande regn, och jag vet inte var jag är eller hur jag tar mig härifrån. Jag behöver bara tak över huvudet och kanske en kopp te innan min kropp förvittrar helt.’

Munken nickade och välkomnade Takeshi med en svepande armrörelse, bunden vid sin ed att ge hjälp till den som söker den. Väl inne gav han vandraren en skål ris, rykande hett te och en pläd för värme. Munken lät Takeshi värma sin kylda kropp och äta sig mätt innan han ställde några frågor.

’Få män besöker dessa områden,’ sa han.

Takeshi svarade inte genast, osäker på hur mycket sanning han borde ge munken. Han korsade benen och tog en klunk te.

’Eftersom ni visat sådan gästfrihet, munk, för en vilsen man, så ska jag vara ärlig,’ sa han till slut. ’Jag har flytt från mitt hem.’

Munken såg inte alltför överraskad ut över detta, utan satte sig bara ned bredvid Takeshi på tatami-mattan med benen i kors.

’Du kan kalla mig Saochi,’ sa munken.

Takeshi bugade och gav munken sitt namn.

’Jag har flytt från min hemby, Fujiyoshida,’ fortsatte Takeshi, ‘för att min far, Naoki Iwamura, arrangerade ett giftemål med en kvinna jag inte älskade. Hur skulle jag leva resten av mitt liv med någon jag inte älskar av hela mitt hjärta?’

’”Världens under är icke vad de verkar – icke är de heller på annat vis,”’ citerade munken.

Takeshi sa ingenting, då hans tankar flytt tillbaka till hans familj och vänner som vid det här laget säkerligen upptäckt hans frånvaro. Han tänkte tillbaka på den där morgonen, den inför himatsuri. När han vaknade den morgonen hade en nervös oro gnagt inom honom, och han hade inte varit säker på var, eller ens vem, han skulle vara när solen gick ned. Det enda han hade vetat med säkerhet medan han intog frukost var att han skulle lämna Fujiyoshida bakom sig, förmodligen för alltid.

Hur han än undgick bröllopet så innebar det att trotsa sin far och det var stort tabu. Han skulle inte längre vara son av Iwamura, hans namn skulle för alltid bära skam, och inte heller skulle han längre ha ett hem. För alla som någonsin hört hans namn – och det var många – skulle det bli ett förbannat ord: barn i alla Fujis byar skulle höra om hans historia i avskräckande syfte; hans mor skulle gråta; påfrestningen skulle påverka relationen mellan familjerna Iwamura och Kagami i flera generationer framåt. Konsekvenserna och lidandet skulle bli astronomiska. Så tänkte han på Mizuki och det som hänt dagen innan. Kanske var det för allas bästa, trots allt? De som var kvar skulle undra, såklart, men hennes kropp skulle aldrig hittas och de skulle anta att de flytt tillsammans. Det var kanske inte helt en osanning. Än en gång kände han kraften stråla genom armen – kraften som styrt hans arm och krossat hennes skalle med stenen han plockat från marken. Hon hade dött utan att yttra ett ljud och han kom ihåg att det överraskat honom. Då hade det känts lätt, nästan för lätt, men nu när Mizukis kropp försvunnit vilade en stilla ängslan i hans hjärta.

’Du ser besvärad ut,’ påpekade munken.

’Det är bara trötthet,’ sa Takeshi och ställde sig upp. ’Vill ni visa mig var jag kan vila i natt?’

Munken bugade lätt och pekade bort mot en tokonoma – en alkov - i ett hörn bakom en partitionsskärm. När han kom dit såg Takeshi att det var bäddat med filtar och ett ensamt tänt ljus stod vid sidan. På väggen hängde en av Buddhas sutra som dekoration. Takeshi vände sig om och bugade djupt mot munken, och tackade honom än en gång för hans givmildhet innan han drog sig tillbaka bakom skärmen.

Hela natten stred stormen som om den kämpade för sitt liv. Takeshi vände och vred länge medan han lyssnade på slaget utanför, innan han till slut somnade in. En lätt feber från den tidigare nedkylningen plågade honom, och han låg under filten, kallsvettig och skakande, ett ögonblick i dröm och nästa i verklighet. På grund av detta skulle han senare inte vara säker på om det var verklighet eller en fantasi från hans undermedvetna, men mitt i natten talade en kvinnas röst till honom. Hon vädjade att han skulle försona sina handlingar.

Din synd skall bli ditt nedfall. Du är självisk, Takeshi Iwamura, ett själviskt litet barn. Skalet är borta kanhända men själen lever vidare. Du har begått en synd, Takeshi-san, och en förargad ande vilar inte fridfullt. Det här är inte slutet på din resa. Du stal, och nu måste jag stjäla något från dig.’

Takeshi vaknade nästa dag av ett tungt regn och stirrade rakt upp i taket ovan som om han väntade på att det skulle falla in. Dröm eller verklighet – Mizuki hade inte helt lämnat honom, det var han säker på. Det hade varit obetänksamt att döda henne i Aokigahara. Om nattens röst hade rätt, om hennes ande var förargad, så skulle hon med all säkerhet återvända för att få sin hämnd. I så fall befann han sig i en ytterst känslig situation. Fast hur skulle hon hitta honom här? Han låg stilla en stund utan att komma fram till något vettigt svar, och tankarna bröts endast av en högljudd hunger inombords. Han reste sig upp och lämnade all tanke på Mizuki åt sidan.

Stormen fortsatte att omöjliggöra all sorts avresa. Dimman hade lämnat skogen men regnet föll utan uppehåll och blixtar slog ned runt stugan med jämna mellanrum. Det vore rentav farligt att lämna skyddet som huset gav dem. Takeshi sökte upp munken och bad honom om ytterligare en natts vila, samt hjälp att rena sin kropp från hans synder.

’Vilka synder?’ frågade munken.

’Jag trotsade min mor och far, och jag bröt det löfte jag givit en kvinna,’ sa Takeshi och bugade i sin knäsittande position. ’Jag önskar gottgöra för alla dessa synder.’

‘Om sann ånger finns i ditt hjärta ska din önskan infrias och din själ renas,’ svarade Saochi. ’Låt mig läsa en sutra:

Shûjo mu hen sei gan do  - Alla oräkneliga varelser är utan begränsning, ty jag lovar att frälsa dem;
Bonno mu jin sei gan dan –
Fastän girighet, hat och enfald frodas, lovar jag att överge dem;
Ho mon mu ryo sei gan gaku –
Som Dharmas portar är otaliga, så lovar jag att öppna dem-
Butsu do mu jo sei gan jo –
Buddhas väg är oförgången, men jag lovar att förkroppsliga den.’

Takeshi upprepade efter munken och tackade honom med en kraftig bugning. Han hoppades att det skulle vara nog för att hålla Mizukis ande på avstånd.

’Är det alla dina synder?’ frågade munken.

Takeshi reste sig och gick mot dörren. Men ena handen kupad runt örat lutade han sig mot den stängda utgången.

’Stormen är ihärdig,’ sa han, fullt medveten om att han indirekt svarade på frågan han helst ville undvika. ’Det kan vara olycksbådande att gå ut idag.’

’Det verkar så,’ svarade munken.

Takeshi undrade för sig själv om han hade lyckats avleda munkens uppmärksamhet tillräckligt.

’Om vädret tillåter beger jag mig av imorgon.’

’En halv dags färd härifrån ligger en by, Fujigoko. Därifrån kan du återvända till ditt hem om du så önskar, eller fortsätta din resa åt andra hållet.’

Så stannade Takeshi en natt till hos munken.

Knappt hade han vaggats in i bekymmersfri slummer förrän rösten från natten innan än en gång talade till honom. Den här gången tog han mod till sig – han var ju Takeshi Iwamura – och öppnade ögonen. Där stod hon. Hans misstankar blev bekräftade, trots den spöklika skepnaden: det var Mizuki. Och hon var utan tvekan där för att ta hämnd.

Han tog in hela hennes fysiska form och svalde hårt. Hennes kropp var nästan helt transparent, men runt det dödliga såret på huvudet verkade det finnas mer substans, mer mänskligt. Det var som om det som var förolyckat i det levande livet fick mer form i döden. Han kunde inte göra mer än att stirra på henne, förundrad.

‘Takeshi Iwamura. Takeshi-san.’

Hennes röst var så verklig att han för ett ögonblick undrade om det var en dröm, eller ifall det var ytterligare en räv som höll honom i sitt listiga grepp. Hon kom allt närmare och han borde kunnat vidröra hennes skepnad, men när han sträckte ut armen kände han ingenting, bara luft.

’Vad är du?’ frågade han.

Hon svarade med att viska hans namn än en gång. Sedan räckte hon fram en hand mot honom, blekare än det finaste silke, och han drog sig instinktivt undan. Det hindrade henne inte, och hon verkade istället nästan glida ljudlöst mot honom.

När hon var nära nog smekte hon hans läppar med sina fingrar: de var kalla och våta. Inuti hans bröst pumpade hjärtat lite snabbare när hon vidrörde honom, och trots att det äcklade honom kände han sig bli alltmer upphetsad. I livet hade hon alltid haft den effekten på honom. Det var ingen tvekan om saken – hon var fantastiskt vacker med sitt svarta blanka hår som räckte ända ned till fotknölarna.

Med tydligt självförtroende strök hon sina fingrar först längs med hans överläpp, sedan den undre, och en droppe föll nedför hans haka. Först trodde han att det var tårar men ingen sälta spred sig i mungipan. Det var rent. När hon så drog sig tillbaka in i mörkret glömde han bort sin fysiska reaktion och insåg med skräck att hon utfört matsugo-no-mizu, eller Den Sista Stundens Vatten på honom. Hon hade skrivit på hans dödsorder!

Insikten förlamade honom. När hon närmade sig på nytt kunde han inte förmå sig att stoppa henne. Med en hy porslinsvit som på en geisha kom hon allt närmare. Skepnaden förtrollade honom och han låg stilla. I ett ögonblick förvandlades så hennes attraktiva form till ett groteskt monster! Ur pannan reste sig två horn och ett öga pressade sig ut genom skinnet mellan dem. De slanka fingrarna fick klor som på ett rovdjur och allt det vackra blev med ens fult. Förstenad låg Takeshi och beundrade det hela med skräckblandad förtjusning. Håret som tidigare legat blankt som en sjö hängde i stripor kring hennes skarpa ansikte.

Hennes kropp kändes kall och vass när hon tryckte den mot hans. Precis som i skogen, tänkte han. Den var överraskande tung när hon sänkte sig över honom. Med långsamma lätta fingrar började hon klä av honom nattskjortan, utan att riva honom med sina vassa klo-liknande naglar. Snart var han helt naken och kläderna låg kastade i en hög på sidan. Hennes fingrar strövade över revbenen i hans bröstkorg; räknade såsom en slaktare räknar sina kor. Han kände sitt nedre parti svara hennes smekande fingrar än en gång – hon måste ha förhäxat honom, demonen! – och hon drog honom närmare mot sig och beseglade deras öden.

Jag älskar dig. Vi skall vara tillsammans, för evigt, precis som du en gång lovade. Jag är din syster, och du min bror. Håll mig.

Så kysste hon honom passionerat och morrade medan hon trängde in honom i Lidandets grotta, just som blixten slog ned i ett träd utanför, och klöv stammen i tu.

När hon lämnat honom för natten kunde Takeshi inte omfamna sömnens vila utan låg och lyssnade till skogens illavarslande nattljud. I munnen kände han blodsmak.

’Åh, att bli slukad av vilket vidunder som helst, utom en kvinnas ande,’ mumlade han bittert och fällde skrämda tårar.

För andra gången på kort tid kände han stark fruktan för sitt liv.

Nästa morgon reste sig Takeshi från sin sömnlösa natt så snart han hörde att munken gjort detsamma. Han svepte sin kimono om sig innan han hastade ut i trädgården, där Saochi stod i stillsam bön framför trädet som blixten kluvit i gårdagens storm. Den tjocka stammen hade splittrats rakt på mitten. Takeshi skyddade sig från regnet med ärmen och småsprang genom de blöta spjuten som föll hårt runt utanför taket på verandan. Smattrandet var så högt att han fick höja rösten för att fånga munkens uppmärksamhet.

’Munk, demoner bor inom dessa väggar! Vi måste genast beskydda det – för oss bägge två.’

När han inte fick något svar funderade Takeshi ett ögonblick på om munken var för djupt i meditation för att höra honom, men bestämde sig för att det var viktigt nog att avbryta honom. Han föll ned på knä och brydde sig inte om att hans klädnad sjönk ned i leran på marken. Han bugade i ödmjukhet och vädjade till munken att förlåta att han undanhållit hela sanningen.

‘Jag skäms så för mina illgärningar, därför berättade jag inte allt,’ erkände han.

Munken sa fortfarande ingenting, utan bugade bara mot trädet och gick för att söka skydd från regnet under taket till det lilla altaret. Han tvättade sina händer i vattenbaljan som förberedelse inför sin mässa. Takeshi lyfte på huvudet för att se munkens reaktion till hans bekännelse, och när han såg att Saochi vänt ryggen till gav han upp ett skri på nytt och snurrade runt i den halkiga leran mot altaret.

’Var barmhärtig, munk Saochi av Fujiji – förlåt mig! Jag lämnade min familj och trotsade min far, men det är inte allt! Det finns mer! Mizuki, min brud, min trolovade – inte bara lämnade jag henne och bröt mitt löfte, och så stal hela hennes hjärta; jag gjorde något förskräckligt och nu har hennes ande…demonen…hon har hittat mig!’

När munken fortfarande inte yttrade så mycket som ett ljud till svar på Takeshis vädjande, satte han sig upp och tittade på hur Saochi utförde sin ritual som om han var omedveten om Takeshis blotta närvaro. Det var utöver märkligt! I världen utanför det lilla altaret öppnade sig morgonen för en storm på nytt och skoningslös åska skakade den molokna duken som sträckte sig över skogsöppningen. Efter en stund bugade munken igen, tackade Buddha, och återvände in till värmen i huset. Han passerade Takeshi på marken utan så mycket som en blick.

Takeshi satt kvar med slokande axlar, ensam i regnet. Tankarna som rörde sig i hans huvud gav honom svindel, och den ena var inte mer logisk än den andra. Han andades tungt och försökte lyssna på den bottenlösa tystnaden inombords. Det inre tomrummet undgick den yttre nederbörden, som med ens verkade långt borta, nästan som om det vore en dröm.

Ett utrop fick honom att titta upp, och där skogen tog vid igen, där träden på nytt tätade till Aokigahara – där såg han henne. Hon hade observerat honom på avstånd, och visade nu sina svärtade tänder i ett snett leende. Ingenting hade förändrats sedan natten – den nakna kroppen var precis lika blek och grotesk. Såret vid tinningen var lika tydligt som förut och det verkade nästan svalla upp och ned när hon tecknade åt honom att komma. Deras blickar möttes och han märkte att regnet inte längre kändes kallt eller ens blött, trots att det föll med samma intensitet som tidigare.

**

Munken hade avslutat sin morgonbön och förberedde ris och miso till sin gäst som ännu inte stigit upp. Stormen verkade avta något – äntligen – och det mörka tjocka i himlen fläktes upp av fläckar av blått.

’Likt ett avsked mellan vänner,’ sa munken till sig själv.

När solen vandrat till sin högsta punkt på himlen, och spred ett lysande sken över Aokigahara, hade den jagat bort alla moln och stod nu ensam i klara skyar. Eftersom hans gäst fortfarande inte visat sitt ansikte begav sig Saochi till den delen av huset där han sov. Till sin förvåning såg han att skärmen var bortskjuten, filten låg kastad på sidan – och mannen syntes inte till.

Det kunde ju vara så att han helt enkelt lämnat stugan innan munken själv stigit upp, och i vanliga fall hade det kanske varit Saochis första tanke. Men tre runda röda fläckar fångade hans uppmärksamhet. De var stora som en risskål och verkade stirra upp mot honom som onda blodröda ögon. För så röda var de, och vid närmare granskning såg han att färgen avslöjade vad det var – blod.

Han gick ut ur huset igen och såg ytterligare ett spår, strax nedanför trappan som ledde upp mot verandan. Ett par meter därifrån, i riktning mot skogen, fann han ännu ett. Han följde dem in bland träden och inte långt från skogskanten upptäckte han den brutalt pryglade kroppen av hans gäst. Det var en sorgsen syn. Mittenpartiet var uppfläkt och visade upp insidan av magsäcken: den var fylld av stenar. Den vänstra tinningen var blåslagen och blodig, som om genom något väldigt hårt. Munken förstod att det var en demons verk, och brände kroppen enligt traditionens vis. Benknotorna tog han och lämnade obegravda djupt inne i Aokigahara. På så sätt skulle demonerna ha sitt byte med sig för alltid.

Så slutar min historia.”

Kodokuna tystnade och satte ned sin halvätna skål ris som han hållit under tiden han talat. Vid det här laget hade hans ögon vant sig vid mörkret och han kunde precis utgöra konturerna för varje medlem av gruppen framför honom. En modig amerikan till höger om honom talade först.

”Men om han inte blev begravd så kan hans ande inte gå vidare, eller hur? Till efterlivet…vad är det ni kallar det – Nirvana!”

”Just,” bekräftade Kodokuna.

”Så han skulle gå omkring på jorden?”

”Så.”

”Vi ska komma ihåg att det bara är en historia,” sa guiden och skrattade, kanske något nervöst.

Gruppen skrattade med honom, men Kodokuna satt tyst. Han kliade sig på tinningen, på det oregelbundna ärret som hans publik inte kunde se i mörkret.

”Som jag sa innan natten förblindade oss – det är kutym att inte sticka sina hashi in i riset,” sa guiden. ”Det är symbol för död.”

”För död,” upprepade Kodokuna tyst och blottade tänderna i ett ondskefullt leende.

 

2 reaktioner på “Oni, av Johanna Svensson”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s