Räven i mig, av Isabell Jonasson

Frank är: En typisk man. Typiskt överlägsen, typiskt alltid skäggig, typiskt hårdhänt. Han är även självisk, svag och förbannat sexig. Han är inte så intelligent men inte heller särskilt dum. Det största problemet med Frank är att han är mytoman. I början av vår relation märkte jag det inte, han är otroligt skicklig på att ljuga. Jag tror faktiskt att han till och med övertygar sig själv. Jag minns hur han försökte imponera på mig (och lyckades) när vi höll på att lära känna varandra. Han påstod att han under en längre period hade bott i Prag och att det var en fantastisk stad men att han inte kunde bo kvar eftersom alla var överviktiga och satt i rullstol.

”Du förstår, det kan bli upp emot 40 grader i Prag och för att inte sugas upp av den heta asfalten så sätter folk i sig mängder med chips, det är saltet de vill åt. En gång såg jag…”

”Hur menar du sugas upp?”

”Precis som det låter. Jag har sett det själv hända ett flertal gånger, lite överallt ligger det pölar av det som tidigare varit en människa… du förstår, asfalten i Prag är inte samma som den vi har här i Sverige. De blandar i nåt hemskt starkt medel som gör att den torkar mycket snabbare, det är kanske inte så hälsosamt men nödvändigt för att det ens ska finnas en möjlighet att gå på den. Problemet är ju bara att när det är så varmt så blir huden på en alldeles sladdrig och tunn, då är asfalten starkare och är man en ovan Pragbesökare så är det kört. Det är därför många sitter i rullstol, det är de som inte sjönk ned helt alltså… Eller så är det för att de är så feta, har inte fått det där helt för mig men det spelar ju ingen roll.”

Sådär höll han på. Ändå lyckades han fånga både mitt intresse och hjärta. Ja, ärligt talat så var Frank det enda jag tänkte på de första två veckorna. När jag säger det så menar jag verkligen det, jag glömde äta, sova, duscha, finnas till. Allt som inte hade med Frank att göra var oväsentligt för mig. Och jag oroade mig ständigt för hur han hade det, om det var för trångt inuti mig, om jag andades för tungt, om det var för varmt och så vidare. Som tur var lyckades jag med logiken inse att jag var tvungen att ta hand om mig själv, mådde inte jag bra så mådde inte Frank bra.

Vi hade det bra ända till alla de där småsakerna började träda fram. Småsakerna som en och en kanske inte var så allvarliga men tillsammans ett helvete. Ta skägget som exempel, hur jävla svårt kan det vara att bara raka sig varje dag? Nej, det orkar han inte. I stället ska han jämt och ständigt riva mig i lungorna. Jag har sagt att det gör ont, vissa gånger gråter jag ju till och med, ni förstår, det är ju sår som på vissa ställen aldrig får tid att läka. Det värsta är att jag ofta blir het också, jag försöker att hålla mig men ibland är det omöjligt när han sätter igång. Det är skönt och fruktansvärt på samma gång. Det händer att jag lägger mig ned där jag befinner mig och vrider mig i frustration, det blir så när känslorna är så oense i kroppen. Vid sådana tillfällen viskar Frank vårt mantra:

”I gråten finns glädjen, i tårarna finns lyckan”, om och om igen tills jag blir lugn och kanske somnar.

Jag föraktar Frank många gånger. De nätter han håller mig vaken genom att frenetiskt slicka på mitt hjärta eller tugga på mina tarmar samtidigt som hans svans vispar omkring i mina inälvor. Man blir ju galen för mindre och det kommer för det mesta till en punkt då jag får nog och skriker

”Du finns bara om jag vill!” Då slutar han oftast.

I natt sa Frank att han ville skaffa barn.

”Man kan inte skaffa barn med någon som inte finns”, sa jag.

”Hur många gånger ska jag behöva förklara det här för dig?” sa han och suckade, ”jag finns visst, du pratar ju med mig nu!”

”Man kan i alla fall inte göra det med en räv”. Då började Frank gråta. Han grät så mycket att jag blev alldeles tung, kunde inte ta ett steg.

”Du är så fruktansvärt ytlig”, snyftade han. Jag skulle precis säga emot honom när jag såg genom sovrumsfönstret att en stjärna föll, efter den kom en svans av eld som höll sig kvar på himlen. Det såg ut som att all kärlek i universum var samlad i den där svansen och en rysning gick genom min kropp. Det var sant, jag var ytlig. Plötsligt kände jag mig så värdelös att jag inte fick fram ett ord. Efter en stund frågade Frank om jag älskade honom. Han frågade med eftertryck och jag som kände det som att jag just förstått innebörden av att älska någon kunde inte göra annat än att svara

”Mm”. Frank var en stjärna på himlen, den vackraste och mest betydelsefulla varelsen.

”Hon ska heta Fancy”, sa han.

”Fancy…” Jag prövade namnet, det lät bra. Fancy är ett slang för fantasi, det lät vackert. Jag tittade ut på natthimlen och såg att flera stjärnor hade fallit. Det fanns nästan inga kvar och jag funderade en stund på vilken av dem som varit Fancy. Det var en förtrollad stund.

5 thoughts on “Räven i mig, av Isabell Jonasson”

  1. Vilken fantastisk historia, jag tyckte mycket om den. Vacker, humoristisk, mörk. Imponerande att förmedla allt detta i en kort text utan att den blir kompakt. Tack för att jag fick läsa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s