Svaret får den som vinner av Patrik Centerwall

Han kom när vi minst anade det och när vi mest behövde det. Eller kom han när vi som mest anade det och som minst behövde det? Jag minns inte riktigt. Allt jag vet är att när han kom, då hade han genast vår fulla uppmärksamhet.

Han klev ut ur ruinerna av Partheon i Athen, lätt solbränd, klädd i en oklanderlig vit kostym och exklusiva solglasögon. Världen vände genast sina blickar mot honom.

“Jag är här nu” sa han. En turist filmade och snart var det inte bara det mest sedda klippet på Internet, det var det enda klippet på Internet. Filmen var inte mer än en minuter lång, den började med att han manifesterade sig i tomma intet och slutade det enda han sa.

“Jag är här nu.”

 

Han bidade inte sin tid. På en dag slog han sönder taket på Peterskyrkan, rev Klagomuren och kastade tillbaka stenen i Kaba till himlen som den en gång föll från.

Jag har sett klippen hur många gånger som helst. Vi hade ju inget annat att göra på laboratoriet under de här dagarna.

Där han går fram skingrar sig folkmassorna genast. Ingen försöker hindra honom, ingen ingriper. Ingen säger något. Personen som filmade i Vatikanen lyckades också få med påven. En åldrad man som står bredvid, är tyst, ser på. Verkar inte ens sorgsen. Vänder ner blicken när mannen i vitt går därifrån.

Det var värre när han rev klagomuren. Ortodoxa judar skrek ut sin vrede när han med sina bara händer förstörde det som återstod av Templet. Men ingen försökte stoppa honom, ingen bär hand på honom.

 

Det tog flera dagar innan han talade igen. Han dök utanför Kreml i Moskva, vid Linconstatyn i Washington, på Himmelska fridens torg. Han dök upp överallt där människor kunde se och höra honom. Alltid sa han samma sak.

“Gud är död.” Han höjde inte rösten, men vi hörde ändå vad han sade. Han log inte, han såg inte allvarlig ut. Han bara sa det.

“Ska vi dyrka dig?” Alltid samma fråga, alltid samma svar.

“Nej, det är inte mig ni ska dyrka.”

“Vem ska vi dyrka?”

“Det berättar jag för den som vinner.”

“Vinner?”

Nu log han. När frågan kom log han alltid. Det var som om det var hans favorit, det enda som fick honom att visa några som helst känslor.

“Ja, den som vinner. Den som står upp sist. Den som förgör de andra. Genom list, genom våld. Genom de vägar som ni finner lämpligast. Så varför står ni här och lyssnar på mig? Ni har inte längre någon tid att förspilla. Gå tillbaka till era fabriker, till era laboratorium. Ni har så mycket ni måste göra, så mycket ni måste tillverka. Så många uniformer att sy, så många kampsånger att skriva. Skynda er, skynda er, för ni vill väl inte att någon annan ska vinna?”

“Vad ska vi ta allt material från?” var en vanlig fråga.

“Ni kan väl riva era kyrkor, ni behöver ju dem inte längre.”

 

Nu visade han sig inte ofta. Ibland sågs han på en nattklubb i Singapore, ibland på en uteservering i New York. En gång gick han längs med Karl-Johan i Oslo. Alltid var det någon som filmade honom. Aldrig sa han något.

Så det dröjde inte länge innan andra började tala i hans namn.

Hans profeter spreds över jorden som gräshoppor och förkunnade hans budskap. De hade inte mycket att gå på, men det gjorde sitt bästa för att utveckla, för att tolka och förstå. Det enda de hade gemensamt var att de spred vidare hans ord: den som vinner får reda på vem vi ska dyrka. Den som vinner. Vinner.

 

Det känns onödigt att säga att krig snart var ett faktum, för krig har alltid varit ett faktum. Broder har dragit vapen mot broder längre än människan har behärskat elden. Vi behövde inte mycket för att eskalera kriget, för att det skulle bli totalt i ordets rätta bemärkelse. De som vann skulle få reda på vem vi skulle dyrka.

Men vilka var dessa “de”? Nationer gick under inifrån när städer slogs mot varandra, städer gick under när kvarter rasade mot kvarter.

Oheliga allianser bildades och upplöstes lika fort. CIA samarbetade med al-Qaida, palestinier och judar stred sida vid sida. FN-trupper runt om i världen stred med gerillan, dödade dem de skulle skydda. Och alltid förtärde allianserna varandra när de hade utplånat en gemensam fiende.

 

Det dröjde innan massförstörelsevapnen började användas, och när väl några av världens största städer låg i ruiner fanns det ingen anledning att använda dem mer. De flesta föredrog att slåss man mot man, på gator och torg. Det var som de hade glömt bort varför de slogs, vad som var meningen med kriget.

Att den som vann skulle få reda vem vi ska dyrka.

 

Jag har alltid varit en fegis, jag tål inte att se blod och jag har en låg smärttröskel. Men det var naturligtvis omöjligt att hålla sig borta från stridigheterna, även om jag gjorde mitt bästa. När en efter en på laboratoriet drog ut för att slåss sade jag att jag behövdes på min plats. Att jag gjorde mitt bakom skrivbordet. Och det gjorde jag.

Jag vet inte varför någon annan ens hade tänkt tanken om biologisk stridföring tidigare. Kanske hade ingen orkat, kanske var alla för upptagna med att slåss för att tänka på hur de faktiskt skulle kunna vinna. Men det gjorde jag, och jag var inte sen att utnyttja det faktum att jag hade hela laboratoriet för mig själv.

 

När jag hade skapat viruset vaccinerade jag mig själv och tjugo kvinnor. Några kände jag vagt, andra var sådana som jag föll för när jag gick bland det som fanns kvar av staden jag bodde i. Kvinnor har alltid nekat mig deras famn, men när jag var den ende mannen kvar på jorden var det mig det skulle komma till.

 

Det tog två veckor, sedan gick han in i laboratoriet. Det var helt tyst utanför, hade varit tyst i flera dagar. Vilket var skönt, för jag var trött på pistolskott och skrik

Han var inte så lång som jag hade föreställt mig, men den vita kostymen var precis så snygg som den såg ut att vara på filmklippen. Jag vet inte hur han kom in. Dörren var låst, och fönstren hade jag sedan länge spikat för. Men han bara stod där.

“Du vann” sa han. “Bra jobbat.”

“Tack” sa jag. “Ska du berätta nu?”

Han tog av sig sina solglasögon. Hans ögon var helt röda, de saknade både pupiller och vita, som en eld brann där andra har ögon.

“Det är du som ska dyrkas.”

“Jag?”

“Du har inte bara vunnit, du har också lyckats med det ingen annan har lyckats med.”

“Och vem är du då?”

“Jag? Ingen särskild. Bara en demon från ditt undermedvetna, från dina mörkaste drömmar.”

“Från mina drömmar?”

“Det finns ju inte många kvar som kan drömma om mig nu.”

Han satte på sig solglasögonen igen, nickade mot mig och gick bort mot dörren. När han nästan var framme vände han sig om mot mig igen.

“Fast du kommer nog snart inse att det inte är så lätt att vara tupp i en hönsgård som du tycks tro.”

Med de orden öppnade han dörren jag visste var låst och lämnade mig med en ny värld att förvalta och nya budord att skriva.

About these ads

3 thoughts on “Svaret får den som vinner av Patrik Centerwall”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s