Vinterland, av Maria Garpland

 

Det var ett par dagar innan jul och NK på Norra hamngatan var fyllt av människor som hetsigt letade efter presenter inför den stundande högtiden. Stämningen mellan de fina varumärkena var behärskad men fokuserad. Stella tog sig igenom den täta atmosfären med ett leende på läpparna. Hon älskade den här tiden på året, hade alltid gjort. Färgerna, glittret, förväntan. Även om hon inte varit medveten om irritationen över allt som måste fixas på den tiden hon varit mänsklig så uppskattade hon den nu. Stresshormonerna retade hennes rovdjurssinne på ett eggande sätt.

Hon tog rulltrappan upp till leksaksavdelningen och började strosa runt. Plockade upp ett gosedjur och låtsades ge det en värderande blick. Hon stod emot impulsen att gosa ned ansiktet i dess mjuka päls. En del saker hade hennes förvandling till vampyr inte tagit bort från henne, som hennes barnsliga förtjusning i rosa kläder. Gregor, hennes mentor, hade varnat henne för att klä sig helt och hållet i en färg skulle väcka uppmärksamhet men hon hade fortsatt ändå.

Stella plockade på sig en mjukiselefant och ett star wars-legoset och gick till kön framför kassan. Hon var tvungen att trycka ned ett bubblande skratt. Hon smälte in! De trodde att hon var en helt vanlig tjej i övre tonåren som handlade julklappar. Det var så roligt. Hon önskade att hennes föräldrar hade sett henne. Framme vid kassan kunde Stella inte låta bli att säga till kassörskan att leksakerna var julklappar till hennes småsyskon. Hennes glada leende smittade av sig på kassapersonalen. När hon gick ifrån disken var det med lätt hjärta och hon beslutade sig för att sätta sig en stund i caféet på entréplanet för att njuta av stunden. Att vara en del av hela den kommersiella apparaten fick henne att känna att hon hörde till.

Hon tog ett bord med utsikt över de stora entrédörrarna och beställde in en kopp kaffe som fick svalna medan hon iakttog människorna som kom och gick.  Det var en underbar ljudmassa av surrande samtal som Stella njöt av som om det var en symfoni.  Så mycket liv! Så mycket energi och rörelse.  Det var synd att människorna var så omedvetna om det. Hon önskade återigen att hennes föräldrar kunde se henne.

 

 

Det tog ett tag innan Stellas föräldrar ville erkänna att för sig själva att det var något fel på deras äldsta dotter. De hade tröstat sig själva med att alla barn inte kunde följa de vanliga utvecklingskurvorna men när hon blev fyra var de tvungna att erkänna sin oro. Läkarnas besked var en lättare form av förståndshandikapp. Stella skulle aldrig bli en riktigt mogen vuxen men hon skulle klara av enklare arbeten och kunna hantera vardagen tillsammans med andra av sin sort på ett gruppboende när den tiden kom. Föräldrarna hade bitit ihop om sin besvikelse och som de ordentliga människor de var sökt reda på all litteratur om deras dotters handikapp de kunde hitta.  De erkände inte för någon att det var ett sätt att hantera sorgen över den dotter de aldrig fick.

Stella fick med tiden en lillebror och efter ännu lite tid en lillasyster.  Föräldrarna hade tvekat inför att skaffa fler barn. Graviditeterna hade varit fulla med så många tester som var möjliga att göra och efteråt hade de följt sina nya barn med oroliga blickar.

Stella hade förälskat sig direkt i de små gulliga knytena och hon frågade ständigt sin mamma och pappa om när de skulle vara stora nog att leka med henne. För hennes gamla lekkamrater hade en efter en slutat leka med henne för att hon lekte bebislekar. Föräldrarna förklarade att hon var tvungen att ta hand om sin lillebror och lillasyster för hon var deras storasyster och det var vad storasystrar gjorde. Det tog inte lång tid förrän småsyskonen tog ansvar för Stella men det var inget hon märkte.

 

Stella fick aldrig chansen att välja att bli vampyr, det valdes åt henne. Hennes skapare hade fått syn på henne en där hon gått hemifrån klädd i bubbelgumsrosa från topp till tå och fått ett galet infall. Han hade följt henne på avstånd och slagit till när hon gått till lekplatsen i det villaområde hon bodde i för att gunga lite innan middagen.

Han hade dykt upp utan hon märkte det, slagit sig ned på gungan bredvid hennes och börjat småprata. Hon hade tyckt att det varit roligt för han skrattade så mycket när de pratade. I efterhand hade hon förstått att han skrattat åt hennes dumma babbel. När hon rest sig för att gå så hade han greppat tag om henne och bitit sig fast vid hennes hals innan hon hunnit skrika.

Hon hade varit så rädd och inte förstått varför den roliga mannen gjorde henne illa, om hon hade gjort något fel.

Så hade hon börjat försvinna, det var så det kändes och då hade han kört upp sin handled framför hennes ansikte. Hon hade ryggat undan med den lilla kraft hon hade kvar från det blödande sår han gjort i det. Men han hade tryckt det mot hennes läppar och när hon knipit ihop dem hade han ryckt bort hennes tumnagel och tryckt för hennes mun med sin blodiga handled när hon skrek. Stella hade försökt kämpa emot men han höll hennes huvud i ett järngrepp och allt eftersom hennes mun fylldes var hon tvungen att svälja ned blodet. Det äcklade henne men han gav henne ingen chans att kräkas upp det.

Efteråt hade hon varit förvirrad och rädd. När förvandlingen börjat hade hon gråtit högljutt och han hade varit tvungen att föra henne till ett skogsparti längre bort. Det var då han börjat ångra sig. Han hade förväntat sig något roligt. En dum barnvampyr i en vuxen förpackning. Någon han kunde använda som lockbete i jakten och driva med när han var på det humöret.  Istället satt han med en varelse som inte slutade böla och ropa på mamma.  Han skrek åt henne att sluta, gav henne ett par örfilar som kastade henne tvärs över gläntan men hon kunde inte sluta gråta. Rädslan för vad som hände med henne var värre än hans vrede.

Han lämnade henne där. Inför vampyrtribunalen sa han att han menat att komma tillbaka när hon lugnat ned sig men ingen trodde på honom. Hade inte Gregor varit ute på jakt den kvällen, hört hennes gråt och känt att det var en nyfödd vampyr som fanns ute i mörkret hade hon bränts upp vid soluppgången. Och vampyren som skapat henne hade aldrig fått sitt straff.

Tribunalen dömde honom till döden. Tre vampyrer turades om att suga ut hans blod tills han var helt tömd. Stella grät och höll för öronen under hela tiden. Hon hade aldrig varit så nära att bli galen som under den tid det tog för hennes skapare att dö.

 

Surrandet från shopparna blev efter en tid mindre fascinerande och mer sövande. Stella undrade om detta kanske var en av de dagar då hon behövde blod. Hon mindes inte när hon jagat sist. Hon betraktade i smyg en prydlig liten tant som petade i en sallad ett par bord bort. Kanske var det dags för ett mänskligt byte? Några munsbitar från den gamla kvinnan skulle hon stå sig på i flera veckor om hon inte valde ett yngre byte.

Hennes blick svepte över en familj med tonårsbarn som gick förbi. Sonen skulle ge henne tillräckligt med näring för ett par månader. Och med hans sura uppsyn skulle han nog behöva en liten omskakande upplevelse för att uppskatta sin unga friska kropp och normala förstånd.  Bitterheten som välvde upp överraskade henne.  Det var länge sen hon känt saknad efter sin familj och det där livet hon kunde ha haft om hon inte varit så förbannat korkad när hon var människa.

Hon satt kvar på caféet tills varuhuset började tömmas på folk. De skulle hem till mer julstök hemma, koka knäck, slå in julklappar. De hade ett mål med sina ansträngningar . Stella skulle slänga in sina inköp i någon välgörenhets insamlingslåda på vägen hem. Hon var ensam och det kändes ända in i märgen. Hon var för ”ung” för att betrakta människor som oupplysta barn som de flesta vampyrer hon mött. Kanske var det för att andra människor alltid sett på henne som ett barn under hennes människoliv. Hon kände att hon hade mer gemensamt med människorna nu efter sin förvandling än innan.

Med en suck lämnade hon sitt bord och gick mot utgången som var närmast parkeringshuset. Hennes blick lekte över handväskor, skor och smycken. Fördelen med det här livet som tvingats på henne var att hon kunde unna sig vad som helst. Hennes galna skapares världsliga tillgångar hade tilldelats henne som plåster på såren.

Utanför hade kylan tagit ett hårdare grepp om innerstaden, stora snöflingor singlade ned från himlen och bidrog till den gråa massan som täckte gatorna. Stella berördes knappt av kylan och tog sig genom det iskalla parkeringshuset i maklig takt med NK-påsen svingandes i handen och nynnandes på ”Hej mitt vinterland”. Hennes milda humör stördes av ljudet av skräniga röster på någon av våningarna. Tonårspojkar hånade någon som i sin tur försökte försvara sig. Hon kunde känna offrets rädsla vibrera i luften och lukten av kallt svett.  Man skulle inte lägga sig i människornas konflikter hade de andra vampyrerna sagt men ljuden kom från den våning som hennes bil var parkerad. Kanske skulle hon inte ha något val.

Hennes bil var bland de sista kvar på våningen och tornadeupp sig  som en svart massa i ena hörnet.  De stod en bit ifrån. Tre stycken pojkar i 15-årsåldern höga på adrenalin och överlägsenhet stod runt en fjärde som inte klarade av att hålla emot gråten i sin röst. Men ilskan var så rosenröd att hon nästan kunde se den framför sig. När hon kom närmare såg hon att offret var en pojke med Downs Syndrom. Stella blev iskall. Han hade en för stor vinterjacka på sig och ett anteckningsblock i handen.

”Sluta!” skrek han så att det ekade mellan betongpelarna.  De andra pojkarna skrattade och härmade hans röst. Det fanns ingen glädje i skratten, bara elakhet. En av hans plågoandar höll i en mössa som inte såg ut att passa hans egna kläder och viftade lite med den i luften.

”Ge mig den! ” den handikappade pojken gjorde ett utfall men mössan rycktes bort från honom och flög plötsligt genom luften och landade i en brun pöl. Han följde efter den på impuls men de slöt leden runt honom och gav honom hårda knuffar så att han höll sig på plats.

”Vad håller ni på med?”

Pojkarna stirrade förvånat på Stella som dykt upp bakom deras offer utan att de kunde förstå hur. Hon förstod att den i mitten som började le vid synen av hennes späda, rosaklädda gestalt var deras ledare. Det fanns alltid en. Hon mindes dem från sin tid i specialskolan som var integrerad i en vanlig högstadieskola. De var tvungen att skilja verksamheterna åt på grund av att särskoleeleverna trakasserades av gäng ledda av pojkar som brukade le precis som den här pojken gjorde. Hans hantlangare började också le när de förstod att de hade fått en till leksak.

”Det ska väl du skita i. Eller gillar du mongon eller?” sa ledarpojken.

”Ah gillar du att knulla dem eller?” sa den till vänster och skrattade åt sitt fantastiska skämt.

Stella ignorerade dem och vände sig mot den handikappade pojken. Hans mun var fortfarande öppen av förvåning och han såg upp på henne med tårblanka ögon. Hon la en hand på hans axel och torkade hans kinder med sin vante.

”Hej vad heter du?” sa hon med sitt snällaste leende.

”Stefan.”

”Hej Stefan, jag heter Stella och jag ska hjälpa dig.”

Hon såg honom djupt i ögonen och hittade en lugn punkt att fokusera på. Det var inte snällt av henne att sätta honom i trans men under omständigheterna var det bäst.

”Jag ska få de här elaka killarna att försvinna men då måste du hjälpa mig, är det ok?”

”Ah det är ok”, sa han med stel röst.

”Bra Stefan. Då kan du hjälpa mig genom att blunda och sjunga så högt du kan en liten stund.

Som svar knep Stefan ihop sina ögon jättehårt.

”Vad ska jag sjunga?”

”Kan du ’Hej mitt Vinterland?’ ”

”Ah.”

”Bra, det är min favoritjulsång. Sjung den för mig men kom ihåg att göra det jättehögt annars försvinner inte de elaka killarna.”

Stefan började sjunga högt och falskt men med stor entusiasm. Killarna började genast skratta.

”Ska det där skrämma iväg oss eller?” sa ledarkillen.

”Eller ska det dölja ljuden när du knullar oss?” Killen till vänster skrattade återigen åt sin fantastiska komiska poäng.

”Nej det ska dölja ljuden när jag dödar er.”

Stella log, satte ned NK-påsen och tog av sig vantarna.  Pojkarna utbytte blickar och ledarkillen gav ifrån sig ett litet skratt som de andra instämde i. Men de hade blivit nervösa, det kunde hon känna. Hon tog av sig kappan och vek ihop den och la den försiktigt ovanpå påsen. Sen såg hon från den ena till den andra till den tredje. Det var ju trots allt jul, varför skulle hon inte frossa?

Med ett mjukt hopp, snabbare än det mänskliga ögat kunde uppfatta var hon bakom komikern och vände honom med ett bryskt grepp mot de båda andra så att de kunde se vad som väntade dem. Skrattet hade fastnat i halsen på dem.  Komikern drog efter andan för att kunna skrika på hjälp men hennes tänder var redan i hans hals innan han fick fram ett ljud. Hon drack honom snabbt så att de andra inte skulle hinna ta till flykten när de förstod att de var på tur. Hans puls steg snabbt tills den kändes som ett technobeat i öronen och sen slutade den tvärt. Hon lät kroppen falla i marken med ett dovt ljud och tittade på de två kvarvarande. Skräcken i deras ansikten fick henne att skratta till. Med en rörelse var hon framme till nästa och kraften från sitt första offer fick henne att lyfta upp honom i famnen som om han var en ovanligt stor baby. Hon lät processen vara kort med honom också och när hon släppte kroppen gav den ifrån sig ett högre och skarpare ljud än den första.

Ledaren stirrade ned på det som varit hans kompis och sen tog han till flykten. Han var nästan halvvägs framme vid utgången när Stella plötsligt stod framför honom. Han saktade inte ned utan svängde av och började springa mot höger men plötsligt stod hon i vägen för honom igen. Han bytte riktning  men hon spärrade hans väg igen. Pulsen gick på högvarv och han försökte undkomma igen innan han förstod att hon alltid skulle hinna före honom.  Han gav upp och bröt ut i tårar.

”Snälla. Jag vill inte.” kved han fram.

Hon skakade på huvudet.

”Tyvärr. Du hade ett val och du valde att bli sån du är. Jag hade inget val så jag måste vara sån här och göra sånt här.”

Hon höll ut armen och drog honom intill sig. Han lutade sig mjukt mot henne och hulkade mot hennes axel. Det var alltid skönare när de gav upp frivilligt, tänkte hon och satte tänderna där hans hals tog slut och hans axel började. Hon drack honom sakta och njöt av den ström av liv som flödade in i henne. Hon kunde känna hur hans hjärtslag saktade in medan hennes ökade. För en kort stund slog de i samma takt.

När hon var klar samlade hon snabbt ihop deras kroppar och gömde dem i en ventilationstrumma. I sinom tid skulle de hittas, annars skulle hon ge polisen ett anonymt tips.

Stefans sång ekade genom hela huset och han började bli hes. Hon tog bort alla spår av vad han kunde ha hört under sin sångstund och väckte honom försiktigt ur hans trance.

”De är borta nu.”

Han tittade sig försiktigt runt och log sen mot henne. Leendet gick igenom hela henne och tillsammans med det färska blodet fick det henne att fnissa lite.  Han gick och plockade upp sin mössa när hon tog på sig sin kappa och vantar.  Den smutsiga mössan fick honom att bli lite nedstämd.

”De förstörde den”, mumlade han och grimaserade åt de bruna droppar den lämnade efter sig.

”Det gör inget. Den går alltid att tvätta”, tröstade Stella.

”Ska jag skjutsa dig hem?”

”Ja. Det vore snällt”, sa han till golvet.

Hon tog fram nyckeln och tryckte på låsknappen. Den svarta SUV:en blinkade till och fångade Stefans uppmärksamhet.  Hans ögon spärrades upp.

”Åh! Är det din bil?”

”Ja. Gillar du den?”

”Den är ascool!”

”Tack, det tycker jag med.”

”Får jag sitta fram?”

”Klart du får”, sa Stella och log.

”Coolt! Vänta jag skall bara.”

Han tog upp en penna ur fickan och sprang till bilens front och plitade snabbt ned något. När han satt sig tillrätta i bilen visade han henne stolt innehållet i boken. Rad efter rad med siffror, bokstäver, bilmärken, bilmodeller och färger.

”Jag samlar. Jag har massor hemma. Många är likadana men din är speciell”, sa han med ett solskensleende.

”Tack vad glad jag blir! ” sa Stella och menade det.

Hon fick Stefans adress och hon tog dem igenom parkeringshuset och ut på gatan. När de kommit ut i trafiken som var på väg ifrån Stockholms centrum frågade Stefan om han fick slå på radion. Ur högtalarna strålade ”Hej mitt vinterland” och Stefan och Stella sjöng glatt med. Bredvid den barnsliga delen i Stella som blev hjärteglad över rosa kläder, julkläder och att ha ett speciellt registernummer gjorde en slipad del en mental notering om att byta registreringsskyltar vid närmsta tillfälle.

6 thoughts on “Vinterland, av Maria Garpland”

  1. Riktigt bra. Jag log inombords vid flera tillfällen. Trots grymheten fanns där en oskuldsfullhet och värme, eller kanske tvärt om, trots värmen och oskuldsfullheten fanns där en grymhet, för i de stora dragen var det en varm och fin historia och inte en grym historia. Jag älskar när man blandar in det oväntade och använder det i denna genre, riktigt riktigt bra. Beskrivningarna var underbara både beskrivningarna av omgivningarna och vad karaktärerna gör som det som händer inombords.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s